Stolt

I dag är jag stolt. Stolt över den svenska kyrka som jag tillhör, som hissat Prideflaggan i Sölvesborg när kommunstyret tagit ner sin.

Solidaritet

Skäms gör jag däremot över sölvesborgpolitkerna, som gömmer sig bakom gamla traditioner i stället för att förklara varför en relativt ny, men ändå etablerad tradition ska upphöra.

Jag skäms över dem, utan att ens veta vad de är för slags människor. Men vad för slags människor kan de vara, som ägnar sin skattefinansierade tid åt symbolpolitik och populism?

Det handlar förstås inte bara om att de vill hålla sig kvar vid de mera menlösa traditionerna. Nej, det är ett sätt att ta avstånd från HBTQ-personers existens och rättigheter. Men detta är inte allt. De tar sig steg efter steg närmare målet, att skapa illusionen av en nationalromantisk idyll. De vill att vi ska köpa den bilden och det målet och tro att det är de som kan ge oss detta Sverige.

De har redan bestämt sig för att begränsa den konst som får synas i kommunen. All konst ska nog helst föreställa trevliga saker, som faluröda stugor, berg och skog, en hare. Och man vill INTE se konst som måste tolkas, som berör och väcker frågor och känslor. Konst som de inte förstår, nej tack. (Och det går nog hem lite varstans, är jag rädd.) Nej, den svenska traditionen skall för evigt förbli i en Carl Larsson-idyll och medborgarna får vackert klämma in sig i den norm de anser är den riktiga och sanna.

Vad blir nästa steg? Kan det vara att återskapa hemmafrun? Nej visst ja, först ska man ju förtrycka och smutskasta invandrade människor, stoppa flyktingar vid gränsen, få resten av oss att vara rädda och de vill så hat och förakt för allt osvenskt och mot alla de osvenska.

Utveckling, stopp. Forskning, blaha (fake news). Familjen ska återtraditionaliseras (mitt eget, just nu i stunden, påhittade ord). Kort sagt ska vår land skickas tillbaka till 50-talet eller så. Bli något det kanske aldrig varit annat än i någon Astrid Lindgren-saga.

Å så mycket ilsket jag skulle kunna skriva här, men jag får hejda mig. Det var ju stolthet jag kände i dag.

Jag vill tacka er alla som står upp för människors lika värde och som känner och visar medkänsla med era medmänniskor! Ni är bra folk och jag är fantastiskt stolt över er, utan att ens veta vilka ni är – ni är fantastiska allihopa!

För övrigt är flaggande med den gulblåa på svenska gårdar en relativt ny tradition. Drygt 100 år.