Räddare nu

I helgen har jag kunnat följa Moderaternas partistämma i radio och tv. Ett parti som på lite drygt ett år förvandlats från ett ”öppna era hjärtan” till att stänga dem helt för dem som har det svårt och kämpar hårt att hålla sig över vattenytan. Inte ensamma om dessa tag, men de tycks satsa på att bli värst.

Varje gång jag hör Ulf Kristersson, hon Svantesson och andra partiföreträdare tala om att sjuka och arbetslösa ska ha allt uslare villkor, får jag ont i magen. Ont, för att jag vet hur det känns att få hela sin existens i gungning när politiker utan erfarenhet av ekonomisk och social utsatthet uttalar sig.

Lösningen på den problembild de själva målar upp är att klämma lite hårdare och snärta piskan lite effektivare. För inte kan de väl på allvar tro att ett samhälles hälsa förbättras av att allt fler hamnar på obestånd? Inte kan de väl på allvar tro att Sverige blir rikare om befolkningen blir fattigare. Eller att sjuka blir friskare av att vara rädda och oroliga? Eller att de som är längst ner i samhällsstegen blir stärkta medborgare av att uppleva ännu mer maktlöshet?

 Rädsla kan vara förlamande och skadlig. Den dödar visserligen inte, men den kan hindra människan att leva.

Jo det verkar faktiskt så. Det oroar mig mer än jag kan sätta ord på. Mina egna erfarenheter är knappast de värsta man kan ha, men illa nog. Jag ska inte gå in på dem nu, men år 2010 var ett år jag aldrig vill återuppleva och som lämnade mig i totalt mentalt sammanbrott, i en depression som varade i tre år. Det är minnet av den som smyger runt i mitt medvetande, som en mörk skugga över själen och som ärr i både självkänsla och tillit. Varje dag stryker vargarna kring min sköra trygghet. Hur andra har det som är i en värre sits kan jag inte riktigt föreställa mig.

Men jag tänker på dem. De som i dag inte får sjukersättning fast de är kroniskt och kanske livshotande drabbade av ohälsa och därför har nedsatt arbetsförmåga. De som blev utförsäkrade 2010-2011 och i dag lever utanför allt vad skyddsnät heter. Jag tänker på dem som hamnat utanför skyddsnätet av andra skäl, som de inte förmått bryta. Jag tänker på dem som inte får sin lagliga rätt till assistans.

Jag tänker på barnen till dem som knappt har till mat på bordet. Jag tänker på de arbetsföra som skulle kunna arbeta – och som inte vill något hellre än att få ett arbete, men som väljs bort p.g.a. anledningar de inte kan påverka. För gammal, för utländsk, för lite eller fel utbildad, eller bara ”fel” på något sätt. Fel i arbetsgivares och i arbetsmarknadens ögon.

Vem av dem blir hjälpta av Moderaterna? Vem av dem blir över huvud taget hjälpt med dagens regler och villkor? Vem tar deras sida när budget och riktlinjer ställs?

Vem blir stärkt och kan ta nya tag mot en ljusare framtid? Svaret är givet: Den som får stöd. Inte nöd.