Mellan regn och dimma

Egentligen tycker jag inte om gråväder. Jag är kroniskt trött och för att få lite fart på mig behövs det sol och ljus. Men i dag, när jag vaknade och tittade ut, kände jag att ”i dag kan jag ha en riktig mysdag”.

Jag började dock med att mota bort latmasken som sa att det nog skulle bli regn och tyckte att jag skulle ta bilen. Men den gubben gick inte, utan i stället tänkte jag optimistiskt att fuktig luft nog är bra för hyn. Jag rustade mig med ett paraply och gick till jobbet.

En väldigt fuktig dimma, men inget regn, väntade mig därute. Vägen, kantad och beströdd med gula löv, vilade rofullt i ett mjukt, grått ljus. Ingen vind och nästan ingen annan såg jag under promenaden. Omsvept av den täta atmosfären blev jag poetisk och tänkte, att här går jag i gränslandet mellan regn och dimma.

På jobbet fanns ingen utom jag, så där var också lugnt, tyst och skönt. Kafferasten tillbringade jag på soffan i fikarummet. (För den som eventuellt undrar nu: ja, jag arbetade också!) Lika härligt var det på hemvägen och väl hemma landade jag i sängen för en liten tupplur. Kvällen fortsätter i mysläge och det kommer att bli tända ljus, en kopp te och marmeladbredda skorpor. Kanske till och med lite glögg ur fjolårsflaskan också!

En hel dag i gränslandet mellan regn och dimma och mys fullt ut. Gränsland. Visst är det ett fantasieggande ord? Jag tänker att det är ett poetiskt uttryck för något som egentligen inte är.

Det kan vara dagen man lämnar något men ännu inte omfamnats av det nya. Det kan vara sekunden innan steget landar över gränsen från ett land till ett annat. Det kan vara steget från barn till vuxen, från liv till död. Och tänk er, övergången mellan sommar- och vintertid! De flesta av oss märker den inte alls, där vi snusar sätt under våra täcken. Men ändå, alla påverkas vi av den.

Alla övergångar har betydelse. De kan inge såväl en känsla av oro och ovisshet, som en känsla av hopp och möjlighet. Allt beroende på. Ibland fastnar man i tanken på vad som håller på att ta slut och för alltid är borta. Det kan skapa stor sorg och ångest och det är ju förståeligt. Men vad lönar det? Och tänk om det är tvärt om, att det är sen det roliga börjar!