Halt!

Ishalkan kom lagom till min månatliga färd till Umeå. Vill minnas att det var på samma sätt förra gången jag körde dit. Förhoppningsvis är E4 i gott skick till i morgon. Det är ju inte heller där de värsta problemen brukar uppstå, tänker jag.

Inte minns jag från förr att bussar och lastbilar åkte av vägen i parti och minut för lite halka. Eller var det så ändå? Under tio års tid åkte jag från Skellefteå till Rönnskär i ur och skur. Det hände aldrig något.

Inte för att jag var särskilt uppmärksam. Knappt någon i bussen, inte heller jag, var vaken tillräckligt länge för att märka någon mindre incident. Det det kan ha varit så att vi alla tedde oss som neddrogade, där vi satt med böjda nackar och snusade sött. I mitt fall båda vägarna. Det hände mer än en gång att jag vaknade tvärt, för sent för att kliva av på rätt hållplats.

Men då var jag ju ung och inte särskilt benägen att lägga mig i tid för att vara utsövd kl 5 när väckaren ringde. I stället sov jag i kapp någon gång då och då. Det fungerade bra på den tiden. I dag skulle detta leverne innebära katastrof. Ja, faktiskt!

Jag, efter för lite sömn
(Bild lånad från webben)

En dag utan 8 timmar kan gå an, men redan efter två nätter händer dåliga saker, med min prestationsförmåga, min intelligens och mitt mående i stort. Så blir det när man gått in i väggen ett flertal gånger. Man blir oerhört beroende av en rundligt tilltagen sömn och ett välstrukturerat liv. Tunga och tidskrävande saker får delas upp och bredas ut över långa perioder.

Detta är min räddningsplanka, men ibland blir jag väldigt less på dessa rutiner, det kan inte hjälpas. Jag blir aldrig riktigt klar med något. Ibland väljer jag att köra orken till botten en dag eller två och ta smällen när den kommer. Då är jag helt utmattad, men kan trots nedstämdhet och övertrötthet ändå känna mig nöjd över att för en gångs skull löpt linan ut/blivit klar. Det är oftast värt det.

Under Rönnskärstiden brukade jag med avund tänka på den äldre granndamen. Hon brukade vakna och stiga upp samtidigt som jag. Vad hon hann med! Å andra sidan var hon aptrött redan vid sjutiden på kvällen. Inte undra på att hon vaknade i ottan!

Jag trodde nog att även jag skulle bli mera morgonpigg med åren. Under tiden med barn hemma, framförallt när de var små, då löste sig det hela automatiskt. När de vaknade, då vaknade förstås även jag. Då hanns det mesta med redan på förmiddagen. Till en början i alla fall. När jag blev ensamboende igen, gled jag obönhörligen in i min gamla morgontrötta personlighet igen. Trots 8 timmars sömn! Skit också.. 😉

Och nu när det är mörkt större delen av dygnet är energinivåerna förstås på botten, men det känns liksom lite mera ok att dröna i skymning och mörker. Utom när man ska ut och köra bil förstås. Håll tummarna!

P.S. Jag tror dock att jag skulle märkt om Rönnskärsbussen åkt av vägen..