Hanterar stress

Att skapa balans i livet är inte alltid lätt. Det är nu 22 år sedan jag första gången gick in i väggen, som det kallas. Vägen dit var inte särskilt lång, om man inte räknar in att jag genom livet haft ganska stort behov återhämtning och ofta tappat humöret när jag känt mig under attack. Men en dag hösten -97 hände det: det som gått alldeles utmärkt nyss blev plötsligt helt ogörligt.

Minnet rök, synen drabbades och jag fick tunnelseende i kombination med hjärtklappning och hjärnbrus. Obehagligt, men jag struntade i det och härdade ut – för visst skulle det väl gå över snart?

Nej, det gjorde det inte, i stället blev jag allt oftare stående på trappan in till min arbetsplats, med svår andnöd och ångest. Lyckan när jag sen slapp ut därifrån efter fullbordad arbetsdag var helt oproportionerlig! Jag svävade! Det brusade i huvudet, jag såg dimmigt, men jag var fri! Hemfärden och kvällen brukade ge tid att landa och må bättre.

Men nästa dag var det ju i gång igen. Till slut gick det inte längre och jag blev sjukskriven. Återgick till arbete efter några månader, men blev mig aldrig helt lik igen. Återgick efter något år med arbetsträning till en sjukskrivning som delvis pågår ännu. Sedan dess har jag kraschat flera gånger. För varje gång blir systemet allt trassligare, hackigare och skörare. Likt en vas som gått sönder och limmats ihop gång efter annan, kan jag på håll se helt ok, men på närmare håll syns sprickorna och inuti kärlet finns nu en permanent skörhet som aldrig försvinner.

Med tiden har jag lärt mig hantera problematiken, vare sig jag kraschar eller bara mår oroligt. Med tiden skaffar man sig en uppsättning verktyg att förebygga och laga med. I fjol valde jag dumt nog ignorera varningssignaler, försiktighetsåtgärder och den fruktansvärda tröttheten. Julen stod för dörren och det var så mycket som skulle hinnas, plus att jag varannan helg skulle åka bort.

Fick för mig att det skulle gå bättre med mindre mediciner. Ja, det gjorde det på sätt och vis. Jag blev lite som en Duracellkanin. Det jag inte hade i huvudet fick jag ha i händerna. När julafton kom, var allt klart och jag var jättenöjd. Hade en härlig julafton. Juldagen blev lite seg och på den tredje dagen var jag förtvivlad, rasande och hade en enorm ångest!

Det kom i kapp. Det gör det alltid och det går inte att fuska! Jag borde vetat det vid det laget, men när stressen slår till då tystnar förnuftet. Jag blev tvungen att göra förändringar, så klart. För att må bättre igen fick jag lägga om rutiner och livsstil ännu en gång och invänta själens läkning. Jag fick hjälp från flera håll och återgick så småningom till en lugnare och lyckligare Lena..

Året som låg framför mig kom att innehålla såväl roliga, som tråkiga tillfällen och utmaningar och med tiden kom jag på rätt köl igen. Nu mår jag som vanligt. Den här julen gör jag saker lite annorlunda, och i ett relativt stressfritt tempo. Då kan man ju tycka att allt borde kännas lugnt, men då hade jag inte räknat med att hjärnan genom åren tyvärr trasslat in sig i permanent krisläge. Det är sådant kronisk stress kan göra med en människa.

Så, här går jag går i lugn och ro och pysslar och har det bra. Jag klappar mig själv på axeln, nöjd. I samma stund ropar stresshjärnan högt ”Men det här kan inte stämma! Du måste ha glömt något! Något håller på att gå alldeles fel och du fattar det inte ens, din dumskalle.”

Hjärtat börjar klappa. Det trycker över bröstet. Jag vet med mig att jag visst har koll, men i kroppen sitter stressminnena fastetsade. Trist, tråkigt och inte alls underbart som jag skulle velat ha det. Men efter en stunds vila och mentalt framläggande av av fakta återkommer tillförsikten. Den här julen kommer jag att klara det.