Blåveckor i sikte

Oj, vad tiden går! Ja, nu har vi kommit ut på andra sidan jul. Det verkar som om min plan för minskad stress fallit väl ut. Det här är nog första gången på länge jag kan minnas julen tydligt. Stressen som ofta blockerat trevliga sinnesförnimmelser uteblev. En aning jäktad har jag förstås varit. Det hör väl ändå till. Tror jag. För visst känner väl de flesta sig lite jagade ibland, med julen och alla förberedelser? Så vill jag i alla fall minnas att det var, normalt sett. Numera har det blivit lite svårt avgöra vad som är normalt ”för alla andra”, när jag själv inte har ett 100 % normalt liv. (Vad nu det är..) Nå, som i fjol blev det alltså inte. Det var hemskt.

”Hjärtat börjar klappa. Det trycker över bröstet. Jag vet med mig att jag visst har koll, men i kroppen sitter stressminnena fastetsade. Trist, tråkigt och inte alls underbart som jag skulle velat ha det. Men efter en stunds vila och mentalt framläggande av av fakta återkommer tillförsikten. Den här julen kommer jag att klara det.”

Ja, i alla fall: lyckan av att ha klarat mig genom detta är stor. Att kunna vara närvarande och njuta i nuet, av mat, mys och jultankar tillsammans med de nära och kära. Hela familjen – min lilla familj – två barn och en särbo. I år fick vi dessutom glädjas åt att för första gången välkomna sonens flickvän! En person plus Det var inte bara välkommet och trevligt, utan gav lite nytt liv åt traditionerna och umgänget.

Förnyelse. Som mamma inser jag förstås att vi kanske inte kommer att lyckas samla alla över julen varje år. När barnen växer upp, flyttar, bildar eget, får man vara flexibel. I år firade vi ”lilla julafton” med samtliga och därefter en ordinarie julafton med mig, K och dottern. Dubbelt så trevligt. Någon gång kanske jag får fira ensam också. Men jag har en plan A för det, en plan B också, så det ska nog gå. Tar till dess tacksamt emot de gemensamma jularna.

Håller i dagarna på att skriva en årskrönika. Det är en vana jag tagit efter mina syskon, så nu skriver vi alla till varandra och uppdaterar om vad som skett under året. Det blir inte så ofta vi träffas numera, sedan vår mamma gick bort 2007. Några ggr per år kanske, för oss som bor relativt nära. En bror i södra delarna av landet, lite mer sällan. Därför känns det roligt att få dessa uppdateringar regelbundet. Rekommenderas!

Många blåveckor, blekdagrade vinterveckor och mörkertimmar ligger nu ännu framför oss.

För övrigt ska jag för min del bara ta det lugnt nu. Nyår tillbringas i Umeå hos K, sen börjar julledigheten gå mot sitt slut. Många blåveckor, blekdagrade vinterveckor och mörkertimmar ligger nu framför oss. Man får arbetsro i alla fall. Vardagen har också sin tjusning, efter veckor av röda dagar och allmän förvirring om vilken dag det är. Nu blir det ordning, med jobba, äta, sova. Vila i mörker och gråa timmar. Tända ljus och drömma som våren. Se ljuset återvända och dagarna bli allt längre.

Så vill jag ha det. Hoppas också ni får de dagar och den återhämtning ni önskar er och behöver!