Bättre tillsammans

När jag fyllde 60 fick jag kallelse till hälsokontroll. Det kostade som ett vanligt sjukbesök. När jag fyllde 50 också. I höstas fick jag mammografi. Gratis. Nu senast var det dags för cellprov. Gratis igen. Jag är väldigt glad i mitt Sverige, där folk som jag (utan pengar) ändå kan få hälsokontroller och vård för en rimlig peng. Ibland till och med gratis! Jag är också i mångt kritisk. Tycker att välfärden undergrävs av politiskt idiotiska beslut och giriga aktörer.

Landet Idyllien

Jag växte upp i en tid med stark framtidstro. Jag förlitade mig länge på folkhemmet. I dag känns det inte lika självklart att göra det. Förändringar som gjorts har har inte fallit ut väl. Marknadskrafterna är tydligen inte det magiska trollspö som vissa politiker trott så fullt och fast. I stället tvingas vi inse att inte alla har det bra i vårt land. Någonting har blivit snett och skevt. Folkhemmet blev satt på undantag. ”Tillsammans är vi starka” blev till ”satsa på dig själv”. Vi skulle alla vinna på det. För många gick det väl ok, medan många andra hamnade i kläm.

Somliga går med trasiga skor

Nej, det blev nog inte som tänkt. Många av oss trodde länge på bluffen om att satsa på sig själv. Vi skulle få allt och ge våra barn allt, med guldkant därtill. Kanske fick vi verkligen allt och nu sitter vi här med mätta magar och med pryltäta hem, men med hungriga själar och en andlig tomhet? Det är uppenbart att våra djupaste behov aldrig blir uppfyllda genom ökad prestige, ökad tillväxt och konsumtion. Kanske bättre satsa på att vara nöjd med lagom? Kanske bättre att inte få allt, än att bli mätt på allt? Och att tänka ”bättre tillsammans”, i stället för tvärtom.

Alla fick ju inte allt. Inte de som tvingats ge upp och nu lever i välfärdens skuggland. Inte de som saknar utbildning och arbete, de sjuka, de socialt nedvärderade. Inte de som inte har resurser att komma någonvart. Jag har själv varit illa ute. Men det löste sig för mig. Jag landade (hårt) efter en svår tid, men med ett jobb och en tillvaro där jag kunde växa. Jag kunde börja leva igen, inte bara överleva. Rädslan som gastkramat mig klingade av allt mer. Men än i dag när det dyker upp ett brev från Försäkringskassan, känner jag en kall fruktan krama hårt i bröstet. Den rädslan delar jag med många. En dag kan den vara din.

Villkoren kom att stramas allt åt än mer. Men varför fortsätter samhället att ta strupgrepp på sjuka och funktionsnedsatta? Förstår de inte att de allra flesta inte vill något hellre än att leva ett normalt liv, ha ett jobb och en inkomst som går att leva på? Att vi skulle om vi kunde?

Varför inte använda positiva krafter i stället för piskan? Det känns i dag som om den ideala svensken borde vara utan svagheter, egna drömmar och behov, helt anpassad efter de måttstockar andra sätter upp. Framför allt får man inte ha otur. Jag vill ha ett människovänligare samhälle. En del tycks tro att marknadskrafterna ska ordna detta med sin osynliga men oändligt visa hand. Det kommer inte att ske.

I dag finns mycket missnöje och frustration. Många saknar helt förtroende för vårt politiska system, politiska partier, ja till och med själva demokratin. Negativa trender och attityder tar alldeles för stor plats. Man kan verkligen tappa sugen för mindre.

Vi kan bygga upp igen

Jag vill inte tro att vi är chanslösa. Jag vill tro på de positiva krafterna, inte på de som ägnar sig åt svartmålning och elakheter. Man kan inte skapa något positivt med en negativ inställning, så löser vi ingenting. Sverige är ett på många sätt fantastiskt land, men med stora behov av förbättringar.

Jag kan inte säga att jag vet hur allt ska kunna lösas. Tack och lov finns det andra som har både optimismen och idéerna som krävs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.