Måndagsblues

Nu börjar det landa i mig, vad det handlar om när man talar om Corona och ensamhet – dess sociala konsekvenser. Jag behöver inte att det ska hända saker hela tiden och jag trivs bra med mitt eget sällskap. Har den personligheten att jag gillar att umgås, men när jag behöver ladda batterierna går det bäst i självvald ensamhet och tystnad.

Ingen människa är en ö..

Vi det här laget har jag fått mer än jag kunnat begära av just ensamhet och tystnad. Vi är få på jobbet och alla har kortad arbetstid. Inte jag förstås, för det är svårt att korta ner en redan minimal arbetstid. Har familj, men inte i stan.

Mannen i mitt liv tillhör flera riskgrupper och därför är vi inte ute bland folk. Vi bor i olika städer och ses varannan helg. Det brukar fungera bra eftersom jag också behöver hinna med kören och lite annat. Körens aktiviteter är dock pausade tills vidare. Jag försöker vara aktiv fysiskt, men på senare känns det som om motivationen sviker. Skriva går också trögt.

Det tog ganska många månader innan det började bli kännbart, men det sätter sig fast mer och mer: jag känner mig otillfredsställd och olycklig. Är det så för er också? Hur hanterar ni det i så fall?

Använd telefonen! uppmanar jag mig själv. Har tyvärr en lätt telefonfobi, eller vad jag nu ska kalla det. Har liksom en spärr inför att lyfta luren, fastän jag vet att det säkerligen blir trevligt att prata. Som kroniskt trött tar det mycket energi för mig, bara att fatta detta beslut. Och jag är seg, trög, långsam i starten.

Dystert

Tiden går både långsamt och ändå alltför fort. Just precis har jag avslutat samtalet med/träffat X eller Y, när jag upptäcker att det är veckor, ja ibland månader sedan! Nå jag försöker skärpa mig, för jag vill ju inte tappa kontakten med dem som betyder något för mig.

Men det händer verkligen väl lite just nu. Blev ställd när jag insåg att mitt sociala liv i mångt och mycket är upphängt på aktiviteter, sådana som blivit inställda allihop, teater, festivaler, körens framträdanden. Blev obehagligt överraskad när jag insåg att jag nästintill helt saknade planer för sommaren. Och jag som tyckte mig vara förberedd på det!

Å andra sidan är det lättare att ta det med ro när avståndet i tid är stort. På något plan hoppades jag väl att det skulle lösa sig vartefter. Men så enkelt är det visst inte… Något måste ändå jag ta mig för. Med depression och lite annat som bromsar är jag van att hantera och parera svackor. Jag vet att de kommer, jag vet att de avtar.

Mitt vanligaste livsverktyg är aktivitet och det är förstås därför jag är så dyster just nu. Kalendern är ju i stort sett tom. Så jag får försöka hitta på något och hoppas att någon vill och har tid att göra mig sällskap.

Ja, ja, det får gå. Det här blev väldigt eländigt, men det känns bra att få klaga lite. Denna ushliga dag går mot sitt slut. Morgondagen kan faktiskt bli helt annorlunda. Ute är naturen i full extas och det är i alla fall något jag uppskattar.

En liten dikt om det:

I sena natten på min balkong
Ser jag solen, i full låga,
sjunka ner bland träden
En svalkande vind, jag viftar med tårna.

Mitt i allt hör jag den.
Sommarens vackraste sång