Hurra!

Jag gläder mig i dag med alla äldre på äldreboenden, som nu äntligen får ta emot besök igen. Och med deras anhöriga förstås. En glädjens dag! Förhoppningsvis har besöksförbudet gjort nytta och räddat några liv, men det har haft sitt pris, det är sorgligt tydligt.

Det är ändå ganska svårt att till fullo inse hur mycket vi i Sverige påverkats, tycker jag, av denna Corona och vilka resurser den tagit i anspråk. Prislappen är oöverskådlig och handlar inte enbart om pengar.

All personal har gjort en enorm insats och jobbat mycket mycket mera än de brukar och orkar. Många människor har räckt ut sin hand på frivillig grund, för att avlasta och hjälpa till. Många som tidigare arbetat som sköterskor har gått tillbaka för att hjälpa till i den utsatta situationen. Många frivilliga har ställt upp både där och ute i samhället för att se till att de mest utsatta fått hjälp och stöd. Hela samhället har slutit upp. Fantastiska insatser av dem alla!

Min människosyn påverkas bra av det, för ibland kan det vara lite si och så med den. Ganska ofta tappar jag tron på mänskligheten, även om jag förstår att det är dumt att tänka så. Visst finns det en hel del anledningar till tvivel, men man får komma i håg att det är det som avviker, extremerna och larmen som får mest uppmärksamhet, särskilt i media. Det påverkar tyvärr starkt. (Människan faktiskt programmerad till att i första hand upptäcka och reagera på hot. Inte mycket annat att göra än acceptera detta faktum, men sedan sansa sig. Svårt nog kanske..)

Men vardagshjältarna och de goda krafterna, de arbetar ofta i tysthet. De är i gengäld många. Låt oss tänka på dem oftare. Många gör stor skillnad, medan andra bidrar i det lilla. Själv har jag inte bidragit med annat än att följa de rekommendationer vi fått. Men vi är många som tagit vårt ansvar på detta vis. Bra av oss tycker jag! Klokt och solidariskt.

Jorden runt har farsoten dragit, i en del samhällen har de haft resurser att hantera situationen. På andra ställen har har de saknats. Men där är det säkerligen likadant. Många, många som gör sitt allra bästa för att allt ska bli bra. På alla samhällsnivåer kämpar man. De flesta vill göra gott. Jag bekämpar min svartsyn med mantrat Människan vill gott.

I afton sitter jag något matt och degig i soffan och skriver. Dagen, som började i ett tillstånd av positiv energi, urartade på bara någon timma till huvudvärk, nysningar och trötthet. Men jag bet ihop och tänkte korkat att jag är ju ensam på jobbet i dag, så det drabbar ingen annan. Dessutom var det lika bra att hålla sig i gång, för jag skulle ju in med bilen till verkstaden (igen). Korkat (igen).

Men på vägen till jobbet funderade jag mer och mer över hur jag skulle orka. Kunde jag lägga mig och vila där om jag inte skulle palla? Och skulle jag orka till verkstaden sen? Äntligen drog jag den enda vettiga slutsatsen – den att man inte ska åka till jobbet när man är sjuk. Inte i dessa dagar och egentligen inte alls. Inte heller ska man till någon verkstad utan man ska bums hem.

Det jag lider av är nog inte annat än den kroniska bihåleinflammation som blossar upp då och då. Den slår lokalt, från överkäken och upp. Kanske lite halsont. Den kan ändå däcka mig rejält. Som tur är brukar den akuta fasen ge med sig på någon dag. Men denna dag har jag sovit bort och mellan varven lassat in Alvedon. När det vänder lär jag i alla fall vara utvilad.

Mycket läsning blir det, när inget annat orkas med

Till skillnad från den nyss nämnda sjukvårdspersonalen. Situationen börjar kännas ganska stabil just nu och det är inte längre spiksäkert att vi drabbas av någon andra våg, även om folk fortfarande kommer att bli sjuka.

Jag hoppas i alla fall att de som slitit dag och natt nu ska få all vila de behöver. Att de ska få den lönemässiga uppskattning de förtjänar och att de ska få behålla sina jobb. Därutöver hoppas jag att de ska få hjälp att bearbeta den stress och de trauman de utsatts för. Sånt här sätter spår, det ska vi vara på det klara med. Det sista de behöver är en otrygg arbetssituation.

Därför hoppas jag att vården och vårdyrket ska få de resurser som krävs för att stärka organisationerna och inte skära ner. Därför hoppas jag att kommande budgetar och organisationsplaner inte bara ska åstadkomma god vård, utan god arbetsmiljö och attraktiva arbetsplatser.

Men nu börjar det kännas att jag suttit uppe ett tag. Det är dags för vila. En kopp te kanske. Dra upp filten under hakan och låta saken ha sin gång.