Feminismen och jag

Ordet feminism förekom aldrig i mitt föräldrahem, men jag var trots det övertygad om att jag hade samma rättigheter (och samma ansvar) som alla andra.  Dvs. jag tog för givet att alla andra i Sverige hade samma rätt. Hemma fanns inga hierarkier (vad jag minns).

Jag minns heller inte att jag blev flicka-fostrad särskilt mycket. Inget ”så gör inte fina flickor” i alla fall. Lekte och rörde mig fritt. I skolan tog jag plats, utan att känna att jag behövde hålla tillbaka vare sig åsikter eller sätt att uttrycka det. Jag tog det helt enkelt för givet. Jag kan inte minnas att det gav några problem någonstans.

Å andra sidan var det inte så många i mina kretsar som pratade samhälle och politik och troligen inte jag heller så värst mycket. Men 1978 började jag arbeta på Rönnskär – numera Boliden Mineral. Gick förstås genast med i facket och det dröjde inte länge förrän jag blivit fackligt engagerad och därefter raskt indragen i den politiska grenen av arbetarrörelsen.

Där någonstans dök begreppet upp i arbete och vardag och jag blev intresserad. Jag ska inte påstå att jag blev kunnig om ”vad feminism är”, men genom att utgå från att alla människor borde vara jämlika kunde jag inte bortse från de skillnader jag såg som hade med kön att göra:

Att det inte bara fanns olika samhällsklasser, utan att det inom varje gruppering i samhället också kunde finnas värdestegar, baserade på kön, etnicitet, eller annat. Det förvånade mig nog lite att vi inte kommit längre.

Nej, allt var verkligen inte klappat och klart. Då, på Rönnskär, arbetade många av kvinnorna deltid. Få arbetade skift och få hade en utbildning som kunde ge mer välavlönade arbetsuppgifter. På den tiden kunde man ju gå direkt från grundskolan i arbete om än allt fler kvinnor gick till högre utbildning.

Själv städade jag och det var inte högsta status på det, förstås. Lägsta lönegruppen. Ändå tjänade jag mer än en sekreterare på samma arbetsplats (som faktiskt hade en yrkesutbildning). Lågstatusarbeten båda. Men även som städerska hade jag tillgång till fackliga utbildningar och därifrån ledde vägen till olika fackliga och politiska uppdrag och studier på folkhögskola.

I dessa sammanhang stod det ganska klart att man även där hade olika måttstockar, till exempel för vad män respektive kvinnor kunde göra. Men män och kvinnor dömdes olika om än de gjorde samma saker (som överallt annanstans i samhället). Alla hördes inte lika mycket och medan männen tog plats, var det nog så att kvinnorna bad om plats. Inte alla förstås, men tendensen var tydlig.

Jag mötte en del folk under dessa år. Där satt vi och samtalade som jämlikar och när frågan kom ”vad arbetar du med” och jag svarade ”städerska” kom det pinsamma ögonblicket när den andre tappade både tråden och intresset. Hände det ofta? Nja, kanske inte jätteofta, men det förvånade mig att man som medlem i arbetarrörelsen kunde reagera så. Att andra gjorde samma sak, men de? Trodde de att jag skämdes? Skämdes de? Ibland försökte man förfina min titel till lokalvårdare, men det tyckte jag var trams. Jag städade ju, det var vad jag gjorde.

En del lade sig även i vem jag sällskapade med. Jag fick på förekommen anledning veta att jag skulle hålla mig till Metallare, eller åtminstone någon LO-ansluten. Varför man tyckte så? Det kunde ingen upplysa mig om. Jag bad dem dra, förstås. Små och stora yttringar av könsmakt och statusmarkörer.

En klassisk illustration av klass

Kanske hör detta till svunna tider? Är det så i dag att alla är värda lika mycket, oavsett vad man arbetar med, vad man tjänar och var man bor? Jag tror inte det. Kraven på personlighet, kvinnlighet och manlighet känns höga, om än kanske inte desamma som förr i tiden. Klyftorna har ökat. Fattigdom finns i dag och de som har det sämst ställt ekonomiskt är generellt kvinnorna. Och pensionerna! Arbetsmiljöproblemen är heller inte borta, folk dör fortfarande på jobbet. Folk mår dåligt. Inte sällan tycks det mig som en försämring, jämfört med 70-80-talet.

Men vad har då feminism med detta att göra? Jag ska inte gå in på hela strukturpratet, eller ens försöka reda ut vad feminism står för, men så här skriver Wikipedia: ”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Vissa av rörelsens rötter kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Fram till början av 1900-talet användes begreppen kvinnorörelsen eller kvinnorättsrörelsen.”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Feminism

I dagens läge är det lite vanskligt att slå fast ordets innebörd. Det är ju så många som hoppat på feministtåget. Nästan varenda känd politiker säger sig vara feminist, men de menar ofta helt olika saker med det.

Arbetarkvinnornas livslängd är den enda som i dag går neråt.

Detta gör till viss del att ordet tappat sin kraft. Alla sliter och drar i det, tills det helt saknar form och substans. Det känns trist. Möjligen är det dags att omformulera begreppet och ge det ett annat namn? Men rätten till liv, hälsa och egna val; rätten till egen försörjning och personlig utveckling; rätten att slippa bli tillbakahållen eller bli betraktad som underlägsen – varför inte bara kalla det jämlikhet?

Nja, det vore ju bara att byta namn på något lik förbaskat odefinierat. Utan att beakta orsakerna – de olika strukturerna – kan vi nog heller inte hitta lösningarna. Det behöver dessutom finnas en viss rörelsevidd i lösningarna, en inbyggd valfrihet, som till exempel att premiera de föräldrar som delar på ansvaret för barnen och som hindrar att detta påverkar pensionerna (och eventuell yrkeskarrlär) i allt för stor grad. Människor som av någon anledning inte kan arbeta bör åtminstone ha rätten till en anständig levnadsnivå. Diskriminering måste alltid motverkas. Till exempel.

Men ur vilken mylla ska dessa jämlika människor uppstå? Det går inte över en natt bestämma att nu ska det vara si eller så. Hela samhället måste vara en del i processen att skapa ett allas lika värde och möjligheter, med början i hemmet och/eller i skolan. Lyfta bort pojkar och flickor från de färdiga mallarna och ge dem vingar att flyga fritt med. Guida och stötta så att de hittar just sin väg och inte behöver snegla på position, pengar eller status. Alla kan inte vara likadana, alla har inte samma talanger och drömmar, men alla behövs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.