Trött på allt

Så åkte jag dit till slut i alla fall. Däckade. Nej, inte i covid-19. Det var snarare ett slags utmattningsförkylning. Det vill säga, jag var förkyld och hade många  symptom, liknande vilken influensa som helst, men mest av allt var jag bara oerhört trött och alldeles gråbeige inombords.

Efter en vecka mådde jag bättre och hade fått negativt besked på mitt covidtest.

Nu gällde det bara att komma på banan igen. Kände mig som att jag hamnat i någon slags limbo: för sjuk för att gå till jobbet, för frisk för att bara ligga och göra ingenting hela dagarna. Men jag hade redan tidigare hämtat hem lite arbete att roa mig med under pigga stunder och även med tanken att jag kanske ändå skulle jobba hemifrån ett tag.

Skrivbordsjobbet blev någon slags barometer för hur stabilt läget var:

Tidvis uppklarnande med enstaka solglimtar. Snabbt inrullande hjärndimma. Växlande mulenhet och tvära kast.

Allteftersom dagarna gick orkade jag lite mer. Och lite mer. Till slut bestämde jag mig för att försöka dra i gång arbetslinjen och gå tillbaka till att arbeta på mitt mer ergonomiskt tilltalande kontor. Där brukar vara glest med folk och gott om plats att distansera sig på, så det känns rätt så säkert.

Tycker nu att jag är frisk, även om jag fortfarande blir väldigt fort uttröttad. Jag försöker tänka som så att det nog beror på att solen aldrig lyser och att jag inte ens varit ute så mycket som jag brukar.

Dessutom är jag inte ensam! Många har samma problem vid den här tiden på året i och inte blir det väl lättare när man blir äldre?

Vad som däremot är lättare nuförtiden är förstås att jag inte har små barn hemma längre därför och kan ge efter för både trötthet och sjukdomar. Låta det ha sin gång.

Muntrar upp mig med att gubben Trump bråkar i diverse domstolar men får avslag överallt. Kunde vi nu få se den nya presidenten installerad som sig bör, kan vi sluta tråkas ut av den detaljen.

Hemmavid är det som det är. Regeringen och myndigheterna får på tafsen för allt de gör och inte gör. Och läget är mycket illa, det är inte tu tal om det. Men nog hade vi väl hoppats allihopa att slippa nedstängning?

Nåja, myndigheterna spår och folket rår, det står tydligt. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk sägs det ju och det har vi ju fått bevis på detta nådens år 2020. Många svaga länkar blev det.

Jag gissar att det är fler än jag som blivit alltmer förskräckta och alltmer påverkade av årets påfrestningar. Ensamma blir ännu mer isolerade, isolerade blir ännu mer ensamma. Vi som har barn och familj kan hålla kontakt, kanske till och med ses, men får fortfarande längta efter kramarna som får utdelas ett annat år.

Oron tär på oss alla och bara det att hela tiden tänka på säkerhet kan ju göra vem som helst rubbad ur sin ordning och trött och nere. Men vi har tur i alla fall, vi som lever och har sluppit förlora någon.

Nå, jag har ägnat mig åt självdiagnosticering och funnit indikationer på att året hittills har innehållit mycket stress och oro, även utan Corona.

Med Coronan som surfil på moset och tiden som nöter på tålamodet och optimismen.. Ja det kändes på något sätt rimligt att bli sjuk.

Många fler kommer att drabbas av de psykologiska efterverkningar som en långvarig kris innebär.

Min innerligaste förhoppning är att alla  som sliter för folket i allmänhet och patienters hälsa i synnerhet, om/när de faller, kan få landa mjukt i samhällets famn: att de ges vila, stöd och arbetsgivarens oändliga uppskattning för sin extraordinära insats!

(Med nytt styre på Försäkringskassan kanske de får läka i lugn och ro, trygga i att samhället ger tillbaka i nödens stund.)

Själv tillåter jag mig att stanna i denna svacka så länge som behövs, samtidigt som jag försöker bygga upp mitt mående med till buds stående medel.

Frisk luft, promenader, lite träning, ringa en vän och sova ordentligt, står det på receptet och det är en garanterat effektiv kur.

Jag tänder ett ljus i mörkret. I morgon tänder jag tre. Julen blir lite annorlunda men jag ser fram emot den hur som helst och hoppas på lite snö på marken och någon solglimt då och då.