Äntligen måndag!

Efter denna långa lugna helg är det inte utan att man längtar efter lite vardag igen. Men tänk att det gick så bra att fira jul med så enkla medel! När jag förstått att jag och K skulle tillbringa julen på tu man hand, kände jag direkt att här uppstod en möjlighet att prova andra alternativ än de vanliga.

Mys i all enkelhet

Julbordet främst. Förr om åren var julbordet en omfattande historia, men så var familjen något större på den tiden och omfattade minst en mormor (barnens), utöver vår lilla kärnfamilj på fyra.

Det lagades mat, det bakades. Jag brukade göra eget julgodis utöver det köpta. Läsk, öl och andra goda drycker i god tillgång. På annandagen var vi – som seden är – rejält less på julresterna, som trängdes i kylen och blev allt mindre aptitliga för var dag.

Senare, som ensamstående mamma med begränsad budget, började jag skala ner. Bort med gamla måsten och in med blott det som verkligen åts av. Köpte mer färdigt. Med åren förfinades planeringen och inleddes med en rundfrågning om vad som absolut inte fick saknas på julbordet. Lades till mina egna favoriter. Det blev ändå mat över, men inte värre än att jag kunde frysa in matlådor eller äta resterna medan barnen var hos sin far. Billigt, billigt och enkelt.

Men i år kände jag att jag inte ville laga julmat alls. Föreslog take away och K tyckte det var en bra ide. Det var det också. Och verkligen prisvärt! När jag hämtade upp maten blev jag först lite orolig. Det såg inte mycket ut för världen. Men eftersom vi valt att också göra var sin rätt hemma, skulle det nog gå.

Nog räckte det allt. I dag åt vi upp det sista ur julkassen. Kvar finns en bit mumsig hemgravad lax och en halv liten julskinka. Så bra! Och stressfritt.

Sen kopplade jag upp mig och fick äntligen se och prata med barnen. Prat, julklappsrim och klapputdelning. Jag kan tro att vi är många som träffat familjen på liknande vis. Har även hört andra alternativ såsom samling utomhus, kring en grillstad i trädgården; Samling vid grillplats av kommunal modell; Samling i hem, med plexiglasavskiljning. Alla verkar nöjda över sina lösningar även om nog ingen vill att det ska hända igen. Julen är den största familjehögtiden av alla, så är det bara.

Det var plussidan av det hela. På minussidan finns förstås också en hel del. Jag tänker då på dem som är ensamma och inte har någon som hör av sig. De som är instängda i en tillvaro med missbruk och våld. Och de coronasjuka.

Under storhelger brukar dödssiffrorna stiga även vanliga år. Jag hoppas innerligt att vi får konstatera ”bara” normala nivåer i år. Vi svenskar har väl nu helt insett situationens allvar och följt rekommendationerna så gott vi kunnat.

Handeln har det tufft förstås. Det är ett stort minus. Ändå tycker jag det vore bra om vi köpt lite färre saker i år. Inte för att jag vill att handlarna ska gå omkull, utan för att jag hoppas att vi ska sluta överkonsumera. Det finns många goda skäl för det. (Men de tar jag inte upp här).

Vad mer på minusfronten? Jag kan nog inte lista ut alla de minus som finns, de är nog ganska många, både generella och individuella.

Stillhet och ro

På plusfronten för min egen del är att det har känts gött att fira hos någon annan. En omväxling att fira där man själv inte har något övergripande ansvar. Det har gett mycken tid för kontemplation. Över julens budskap, över livet och tillvaron. Nuet har fått stort utrymme. Avstressande.

Ni som följt mig här i bloggen känner kanske redan till att jag inte klarar stress så bra.

Oavsett hur jag burit mig åt faller jag ihop i en liten hög på juldagen och reser mig igen ett par dar senare. I fjol var det så. Förrförra julen stressade jag sönder mig så helt att jag ramlade ner i en depression av djupare slag och återhämtningen tog tid.

I år tycktes oddsen goda för att det skulle hålla hela helgen. Hur det gick? Ganska bra. Men jag har ju insikten att… det jag brukar kalla tredje dagen-syndromet*) återkommer ju inte bara på julen, utan under hela året.

Luften går ur mig. Jag blir oerhört trött. Inte roligt, inte heller något att sörja, det är så det funkar helt enkelt. Så jag låter det hända och låter energinivåerna tanka sig själva tills de laddat klart. Ett par dagar senare är jag på banan igen

Det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen. Vi är över puckeln, med vintersolstånd, jul och snart ett nytt år! Å vad vi hoppas på detta 2021! Nu vet vi hur det är att leva ett begränsat liv, då vår valfrihet minskat och rörelsefriheten beskurits. Visst kommer vi att fullkomligen jubla av glädje när saker återgår till det mer normala?

Ses vi inte innan dess: Gott slut och gott nytt 2021!

Mest jubel önskar jag de ansträngda yrkeskårer som tagit hand om alla sjuka. Jag önskar dem vila, återhämtning, höjda löner, fler kollegor och en effektiv och handlingskraftig ledning. Många kommer att vara utbrända när detta är över. Många kommer att själva lida av sjukdomens efterverkningar, så är det tyvärr.

Men jag lovar att jag har gjort så gott jag förmått för att inte öka på belastningen på er och jag lovar att jag kommer att ta vaccinet så fort jag får! Det kommer förstås också mig själv till godo och jag kan knappt bärga mig tills jag kan krama mina barn igen, vara tillsammans och göra vad vi vill var vi vill.

(*Efter två aktiva dagar kommer tredjedagen, då jag liksom pyser ihop. Blir trött och lite ledsen, något piggare nästa dag och
den tredje dagen: Ta-daa!)