Döden, döden

”Döden, döden.” Så brukade allas vår Astrid Lindgren inleda telefonsamtalen med sina systrar. Då var det avklarat, liksom.

Lite så börjar det låta mellan mig och min kompis M. Vi har båda passerat 60-strecket och inser väl att vi avverkat större delen av vår utmätta tid här på jorden.

Inte så att jag tänker jättemycket på det, men helt går det ju inte undvika nu, med döden så aktuell i alla media med anledning av pandemin.

Själv började jag redan för 5-6 år sedan bli lite påverkad i samband med att allt fler kändisar avlidit.

Lill-Babs! De allra flesta hade väl åldern inne, så i sig är det väl inte mycket att uppröras över, men saken är den att de så länge varit en del av min livskuliss, så att säga. De har ”alltid funnits” i min begreppsvärld.

Det är mina barndomsminnen som falnar och dör ut. Tiden stannar och kvar blir döden, döden.

Folkets Lill-Babs (Bild: Expressen)

Jag fick redan som liten god inblick i alla kändisliv och kunde följa Lill-Babs och Lasses (Berghagen) unga spirande kärlek med efterföljande uppbrott. Jag kunde lida med den stackars Soraya som tvingats till skilsmässa från den persiske shahen för att hon inte kunde ge honom barn (läs: söner).

Göingeflickorna och Sven Ingvars, ja alla män och kvinnor som var en del av nöjes-sverige hade jag totalkoll på, därför att de tidningar jag läste på den tiden – förutom Norra Västerbotten – handlade väldigt mycket om dem.

Jag läste drivor av dessa veckotidningar; makulatur som jag fått av min kontakt, Tant Margit. Det var egentligen inte mitt stora intresse för kändisar, då i tioårsåldern, som var huvudorsaken. Nej, det var i första hand Hemmets Journal och Året runt och klippdockorna där jag var ute efter.

Men självklart tog jag emot allt jag fick, det var ju gratis läsning och läsning var mitt andra stora fritidsintresse. Rubrikerna var förstås oemotståndliga: Virka Lill-Babs klänning”, Prinsessan Margaret av England gifter sig: Jag var oerhört välinformerad.

Men alla de jag läste om då avlider nu vartefter. När någon känd dör meddelas detta var man än tittar. Minnesrunor, Facebookinlägg och ”Så minns vi..” på TV. Ibland hela dokumentärer.

Man slipper inte undan. I yngre år tog jag förstås inte vid mig på samma sätt. De var ju gamla! Men nu börjar insikten tränga in, steg för steg. Jag blir äldre. Snart är det oundvikligen slut.

Därmed inte sagt att det går åt fanders!

Normalt sett är jag inte rädd för döden, i meningen att vara permanent avliden, utan snarare för själva utcheckningen från jordelivet. Själva döende-processen. Man har ju ingen koll! Hur kommer det att gå till? Hur många år har jag kvar?

Statistiskt sett borde jag väl kunna bli 85 nånting och ser jag till kvinnorna i mitt släktträd kan det bli mer. Bakar man däremot in karlarnas statistik blir det sämre. Betydligt.

Men man få hantera det på bästa sätt. Som gammal radikal och van vid tanken att kunna påverka saker, kanske man kunde göra något åt det? Starta en namninsamling, eller så. 😀 Det är i alla fall bra om man har någon att tala med om detta.

Häromdagen inledde jag och kompisen M vårt samtal så här:

M: Och nu är Mona Malm död 😡
Jag: Nä, nu räcker det!
M: Eller hur! Vi protesterar mot döden!
Jag: Klockan tolv i morgon demonstrerar vi, men var? Kommunhuset eller kyrkan?
M: På gågatan! Men vi får ju inte samlas. 😠 Skit.
Jag: Äsch..

Så var det avklarat och vi kunde gå över till roligare ämnen.

Mona Malm