Min storasyster

Min storasyster fyller 70. Jag blir helt överväldigad och tagen vid tanken. Alldeles nyss var hon tonåringen som läste latinläxan och hade spännande prylar på sitt rum, som jag hemskt gärna ville ha själv, eller låna (i smyg).

Vi kom ganska bra överens, trots (eller kanske på grund av) åldersskillnaden. Hon var en fena på att sy och skapade jättefina klänningar åt mig av det som fanns tillgängligt hemma. Men hon växte förstås upp och lämnade hemmet, flyttade först till nästa stad, men senare flög hon vidare ut och landade i Uppsala.

Det var likadant med mina bröder faktiskt. De sökte sig båda ut i världen, studerade, bildade familj och tog jobb långt bort. Som eftersläntrare blev jag länge ensambarn hemmavid, men det förde det goda med sig att jag kunde ta mer plats.

Under många år hade vi knappt någon kontakt alls. Träffpunkten var hemma hos föräldrarna, där förstås alla dök upp under storhelger och semestrar.

Vi hade inte mycket gemensamt då, tycker jag och jag kan inte påstå att jag saknade henne (eller bröderna) heller. Jag hade fullt upp med mitt liv, aktiv som jag var med förälskelser, föreningsliv, vänner och annat.

Men på min 40-årsdag ringde hon upp mig och för första gången någonsin (?) hade vi ett samtal två vuxna emellan.

När vår mamma blev ofärdig, flyttade syrran tillbaka till stan och för det är jag henne oändligt tacksam! Jag själv hade relativt små barn och relativt stora hälsoproblem, med mycket stress i livet.

Jag hade aldrig klarat av det ensam, när vår mamma blev sämre och så småningom så dålig att hon inte klarade sig själv längre.

Inte bara blev K min medsyster i allt kring det, hon blev också min förtrogna. Vi har blivit mer än syskon, mer än enbart barn till våra gemensamma föräldrar. Vi är nära vänner och det känns som en av livet största gåvor till mig.

Kanske var det så att jag mognat sent, men vi femtio blev jag familjekär som aldrig förut och kunde till slut åter känna att vi var en hel familj, trots fysiska och åldersmässiga avstånd.

Det där med åldern jämnar förstås ut sig med tiden. Då, när syrran flyttade var hon dubbelt så gammal som jag, men i dag är hon ju bara 13 % äldre! Att jag numera har syskon som är pensionärer känns faktiskt lite absurt och snart är jag själv där. Ja, så blir det ju för de flesta av oss, med lite tur. Och tur har jag ju haft som fått en syster som hon.

Därför vill jag på detta sätt hylla henne på hennes 70-årsjubileum och säga:

GRATTIS min kära syster! Jag är gå glad att du finns.

Hade först tänkt spela ”Happy birthday sweet sixteen” för dig, men det känns nog mer i tiden med denna: