Män som letar

En man som letar sina saker är en förunderlig sak. Många är de gånger då partnern dykt upp med desperation i blicken. Blicken far över rummet, likt en vandrande strålkastare: – Jag hittar inte bilnycklarna! Var är mina vinterkängor? Var är Lisas/Sluggos ryggsäck?
Mindre brådskande ärenden kan också förekomma, till exempel framför det öppna kylskåpet: Jag hittar inte mjölken. Vi har slut mjölk!

Luttrad genom årtionden behöver jag inte ens fråga om han letat noga, för så är alltid fallet ”Jag har letat överallt”.

Ack, alla de gånger jag tagit en titt i kylskåpet för att hitta mjölken stående delvis skymd av juicepaketet. Nycklarna har jag hittat i nyckelskålen i farstun och ryggsäcken på sin krok.

Jag inser att jag kan framstå som fördomsfull nu, men verkar det inte som om vissa människor utgår från att saker de letar alltid ska stå längst fram i ett skåp, eller poppa fram ur lådan vid behov? Eller är det bara jag som upplevt detta?

Jag medger att min forskning inte alls är statistiskt säkerställd, men det är många timmar jag ägnat i livet åt att leta andras saker. Som den ordningsamma person jag själv är (eller åtminstone tycker mig vara) finner jag ingen ro förrän det borttappade blivit återfunnet.

Dock brukar det alltid kännas en liiten gnutta frustrerande och något av en antiklimax att leta andras försvunna grejer och hitta dem på en nanosekund. Jag försöker antyda för partnern att han inte letat ordentligt, vilket förorättat och konsekvent avvisas.

Jag förstår nog att det är en dålig vana som etablerats med min egen medverkan. – Att det går fortare att fråga mig än att leta själv och att jag inledningsvis gärna hjälpt till. Curlat, som man säger. Men till slut tröttnade jag.

Så för det mesta blir det numera så att jag låtsas som om det regnar. Låtsas inte höra, eller svarar ”nej, men så konstigt”. Springer inte och börjar leta. Det blir ju många saker att leta och tid som går åt, som jag kunde ägna åt att peta navelludd och filosofera över livet. När barnen kom blev det ju mer av samma.

De frågade självklart mig (ordningsansvarige) var sakerna var. Ett tag brukade jag buttert svara att de var där de skulle vara. Men det var de förstås inte alltid.

Jag, sökaren

Hur gör jag själv när saker försvunnit? För det gör de ju även för mig. (Jag är ju inte riktigt så ordningsam som jag önskar att jag vore.) Mitt smarta knep är att tänka ut när och var jag använde grejerna sist. Följa mig själv i spåren, så att säga. Det funkar nästan alltid! (Har förstås tipsat partner och barn om detta.)

Ett annat knep är att helt enkelt låta grejerna dyka upp av sig själva, vilket de nästan alltid gör. Städar och tvättar man någorlunda ofta dyker det mesta upp i sinom tid.

Men det underlättar verkligen att ha en fast plats för allt! Rutiner kan vara bra och några sådana har jag förstås: Schampo först, sen balsam; Borsta tänderna först, sedan tvätta ansiktet; Trosorna på före byxorna. På väg hemifrån: Handväska, jacka, nycklar.

Men jag glömmer aldrig den gången när jag hastade hemifrån, med handväskan på armen, tillsammans med diverse saker som skulle till soprummet, garaget eller med på färden.
Bråttom var det. Jag var sen, slängde jackan över den fullastade armen och låste ytterdörren innan jag gick.

Fem steg senare: kom jag ihåg mobilen? Letade i handväskan, i alla medhavda fickor och påsar, men ingen mobil. Det var bara att vända om, kuta upp i lägenheten och jaga runt. Varärmobilen varärmobilen, varärmobilen!? Stess-stress-stress. Ingen mobil.

Tog några lugnande andetag och tänkte att jag får väl klara mig utan, det är inte mer med det. Den dyker nog upp när jag är mindre stressad. Lugnad och mindre jagad bestämmer jag mig för att ge upp letandet. Vänder mot ytterdörren och råkar då snegla mot handen som sitter längst ut på armen där alla väskor, jackor och påsar hänger.

Där, längst ut och inte alls bortslarvad, håller jag min mobil.

Där förslösade jag flera minuter av mitt liv,  som jag aldrig får igen. Å andra sidan fick jag mig ett gott skratt.

Vill hellre finna zen – inuti