Våga sjung!

Lyssnade härom dagen, som så många, många gånger förr, på denna kända klassiker med Brasse Brännström från 1978.

Varje gång jag hör den här inspelningen blir jag såå glad! Den får mig att tänka på mitt unga jag, som trots tämligen klent gitarrspel, med ett tiotal ackord på mitt musikaliska CV och knappt grundläggande teknik.

Ändå stod jag där, valrörelsen 1985, med gitarren, en enkel mikrofon med högtalare och sjöng. Inte bara en gång, utan 19 onsdagar i rad. Det var i och för sig inte första gången jag stod på en scen. Nej då, jag hade haft knäck som trubadur i ett par-tre år och både innan och efter var jag den som trallade gamla godingar på festerna.

Var jag bra? Nja, det beror nog på vem du frågar. De kritiska sade i alla fall ingenting och de som gillade vad de hörde, berättade det ofta nog så att jag fick lev i tro att jag i alla fall inte var jättedålig. Det var roligt och jag bara körde på. Som ensam underhållare på scen bestämde jag repertoar, tonart, tempo och så vidare helt och hållet själv.

Övar inför framträdande

Var kom detta självförtroende ifrån? Här finns bara ett svar: min familj! Hemma sjöngs det stup i kvarten. Alla, en eller mittemellan. Men också i bönhuset, i kyrkan och andra kristliga samlingar, dit jag följde med mor och far. Alla fick sjunga med. Ingen sa att man var dålig. Som barn fick jag någon gång sjunga i bönhuset, medan mamma spelade orgel. I sådana fall gjorde det förstås ingenting om jag faktisk var dålig, det är ju ändå gulligt med barn som sjunger!

Jag har en medfödd hörselskada och tonsäker har jag aldrig varit. Min röst, lååångt ifrån artistnivå. Men jag har velat och det har räckt för mig. Numera har rösten börjat svika. Ålder, mediciner och sämre hörsel gör att kvaliteten blivit rätt varierad (snällt sagt).

Vet knappt själv hur det låter..

Jag önskar att det vore lika självklart för alla. Många jag känner tycker det är pinsamt att höra sin egen sångröst: de ”kan inte sjunga”, de sjunger ”inte tillräckligt bra” (fast de ofta gör det mycket bättre än jag), de vill inte – vågar inte – utsätta sig för publikens eventuella dom.

Strunt i publiken brukar jag tycka. De som lider kan ju gå därifrån! De behöver inte gilla mig/dig eller vår sång. Det är väl ändå inte därför vi sjunger? Det borde i alla fall inte vara därför man sjunger. De flesta kommer dock att tycka det är trevligt med lite sång och musik.

Ja, så tänker alltså jag. Musik ska byggas utav glädje, det är mitt motto. Så vill du sjunga, sjung! Sjung för att du vill, inte för att få beröm. ”Kan” du inte sjunga – sjung ändå. Sjung för din egen skull, för att du vill uttrycka dig, för att du hört en bra låt, sjung för att förmedla en känsla, sjung för att du inte kan låta bli!

Man behöver inte vara lyckad för att bli lycklig. Man behöver inte vara bra på något för att få syssla med det. (Kan inte låta bli men säger bara: Ulf Kristersson. Den som inte förstå vad jag menar kan läsa här Ännu fler lik i lasten för Ulf Kristersson – Magasinet Para§raf (magasinetparagraf.se) .)

Möjligen finns ett begränsat antal goda anledningar till att inte sjunga, till exempel om du inte gillar musik över huvud taget. Då slipper du! Eller om du inte har lust/eller om du inte är nyfiken på att veta hur det känns att frimodigt brista ut i toner.

Publik är förstås inte alls nödvändigt. Detta är ju för din egen skull! Du har ju alltid tillfällen i duschen, ensam hemma eller varför inte när du städar. (Använd hörlurar så slipper du höra någon klaga.)

Men om du drömmer om att våga sjunga publikt: prova göra det i grupp. Det finns goda anledningar till att körsång är en av de allra vanligaste fritidsnöjena.

And that’s all I have to say about that, som Forrest Gump sa. (Översatt: ”Och det är allt jag har att säga i den saken.”)