Adjö Stefan

Då du valdes till ledare för socialdemokraterna visste jag inte till mig av stolthet. En av ”våra”, dvs. en från arbetarklassen, med erfarenhet av ett vanligt arbete; en som klivit fram i den fackliga kampen och som vet hur samhället ser ut hela vägen nerifrån och upp.

Du har fått utstå mycket spe. De brukade kalla dig ”svetsar’n”, som om det i sig varit en förolämpning. Korkat och dessutom enormt fördomsfullt, eftersom man tycks ha utgått från att man måste vara okunnig och obildad om man inte har högre studier i bagaget.. Nåja, de spefulla orden slog nog hårdare tillbaka på den som sade dem än på dig.

Jag hade stora förväntningar på dig ska du veta! Sen vet jag inte vad som hände. Det är inte du, det är jag, brukar det ju sägas ibland, när någon i ett par vill göra slut. Jag hade nämligen en förhoppning om att Socialdemokraterna under ditt ledning åter skulle bli ett parti för mig. Jag, som varit med sedan 1980, men lämnat 2002, driven av en stark misstro mot Göran Persson och den politik som drevs då.

Du Stefan, du verkar vara en väldigt trevlig, pålitlig och lugn ledare och självklart har jag inget emot dig personligen. Men ärligt talat, du har inte flyttat positionerna åt rätt håll, tycker jag.

Som ung var jag eldfängd och radikal socialdemokrat och ordet ”gråsosse” hade ingen bra klang, men i dag känner jag mig alltmer som just en gråsosse själv. Med det menar jag att jag tyckte bättre om partiet när visionerna var tydliga och kampviljan hård. ”Vi bygger landet” sjöng vi. På den tiden var läget absolut annorlunda. De flesta LO-medlemmarna var kollektivanslutna till SAP och fackanslutningen var dessutom hög. Allt det bröts isär.

I dag har vi allt mer tvingats inse att landet vi byggt sålts ut billigt till privata ägare och det enda vi fått för det är någon liten skattekrona mindre att betala och ett tomrum där illusionerna en gång bott.

Du och jag blev förmodligen aktiva i facket ungefär samtidigt. En gång var vi på samma förhandlarkurs. Medan jag avvek från den tänkta banan, gick du vidare med kraftfulla steg in i arbetarrörelsens toppskikt.

Fackföreningsmänniskor är inte gjorda av mjukost precis. De förtroendevalda blir resultatdrivna och ganska så förhandlingsskickliga, vill jag minnas. Resultat ska kunna vägas, mätas och redovisas. Trycket från medlemmarna är stort och med tiden tror jag man nog blir ganska pragmatisk. Titt som tätt hör man föreningstopparna blåsa i stridsluren. Heja facket, vill jag passa på att säga! Var hade vi varit utan alla dem som tog och tar striden?

Men i politiken fanns allaredan alldeles för mycket pragmatism, som jag ser det. Under så många år hade det ideologiska knuffats allt mer i skymundan. Marknadstänk genomsyrade i stort sett hela riksdagen och samhället i övrigt fick haka på och hänga med så gott vi kunde. När man inte längre lyfte fram visioner blev i stället allt uppräknat i dagskassor: hur många poänger man fått in på motparterna, hur mycket fokus man lyckats sätta på andras misslyckande och sen som grädde på moset att kraftfullt fördöma Sverigedemokraterna. Ja, ingen ska då säga att du inte haft fullt upp med allt det där.

Fullt upp med allt möjligt har du haft som statsminister och allt inte någon dans på rosor, Fått kämpa för att bilda regering. Tvingats regera i minoritet, med andras budgetar och olika avtal, nedmanglade tillsammans med centern och folkpartiet (förlåt, Liberalerna ska det ju vara). Mp också inte att förglömma. Tyvärr har vi väljare sällan fått veta vad du tänkt innerst inne. Du är en vinnarskalle och det har gett resultat, men som van förhandlare vet du förstås att stå för ingångna avtal utan att gnälla.

Men det hade verkligen inte skadat om du då och då tagit fram den ideologiska lådan och lättat på locket. Oftare och kraftfullare pratat visionärt. Riktat dig ut mot alla oss som törstar efter en mer socialdemokratisk socialdemokrati. Varit den som eftertryckligt pekade mot framtiden och sa ”den tillhör alla” – det är det jag slåss för varje dag”. Det närmaste ni i regeringen kom var väl med ”alla ska med” och det var förstås rätt bra sagt, får medges. Att ingen ska lämnas ensam, utanför, det är det minsta man kan begära av en socialdemokratisk regering.

I dag råder verkligen skilda åsikter om hur bra S har lyckats, men sammanfattningsvis är det inte många som är nöjda. Nej, S blev inget parti för mig med dig vid rodret. Ja, det måste sägas, jag vill inte såra dig, men inte heller kan jag ljuga. Jag är inte nöjd. På pluskanten finns i dag ett antal mer drivna, vi får höra lite mer uppmuntrande och hoppfulla tongångar från många av dina ministrar och det är jag glad för. Mest glad är jag ändå över att ha hittat tillbaka hem. Men det var alltså inte du som ledde mig dit.

Av en slump ramlade jag över S-föreningen Reformisterna. Det är något så unikt som en stockholmsförening med medlemmar från hela landet och – tror jag – Sveriges största s-förening. Vad hände? Jo de bedriver nämligen ett hängivet och grundligt arbete med att ta fram verktyg för att bygga en ny ekonomisk åtgärdskatalog, en ekonomi, för ett modernt, starkt och solidariskt Sverige: Klassisk socialdemokrati, men rejält uppdaterad efter dagens villkor och med ett tydligt miljö- och rättvisetänk. (Det har blivit många motioner till S-kongressen i dagarna.) DÄR hittade jag hem.

Kanske tycker du vi står lite väl till vänster? Men handen på hjärtat, var skulle vi annars stå? Och nu står vi här. Vid vägs ände, kanske man skulle kunna säga. Men jag tänker hellre på väg, mot nya djärva mål. Du har sagt tack och farväl till den organisation om lyft fram dig. Din efterträdare är av bästa tänkbara material, Kongressen har i dagarna arbetat jobbat hårt med framtidsfrågorna. Många motioner har en tydlig vänsterprofil och jag hoppas innerligen på en tydligare riktning för framtiden.

Nu har du tagit adjö, men både du och jag (och förmodligen alla andra) vet ju att du inte kommer att försvinna. Nej du kommer att jobba vidare för allt du tror på och det kommer du säkert göra med bravur. Vi möttes en gång på en kurs. Ingen av oss minns det (men jag har ett foto) och kanske möts vi igen? Vi är ju – förhoppningsvis – på väg mot samma mål.