Tvåhundra gånger

WordPress håller ordning på mina inlägg och påpekar att jag skrivit 199 inlägg så här långt. Det betyder att det blir 200-inläggsjubileum nu. Kul!

Hur har det då gått? Jaa, det ska medges att jag hade ganska stora ambitioner till att börja med. Planen var att skriva två-tre inlägg i veckan, men riktigt så duktig har jag inte varit. Men tvåhundra är ju alltid något i alla fall. Jag häpnar vid tanken att jag kommit på något att skriva om alla dessa gånger.

Tänker och tänker, men inspirationen kan tyckas långt borta emellanåt

Ofta har det faktiskt börjat på samma sätt som i dag, med lite allmänt resonerande som jag inte riktigt vet vart det kommer att ta vägen. Det är ett roligt sätt att skriva på, eftersom jag ofta själv blir tämligen överraskad över var inlägget till slut landade.

Dock känns det som om jag behöver en hel del intryck utifrån för att det ska bli nåt. Under pandemin och särskilt under tiden jag arbetade hemma blev det lätt lite småfattigt på teman. Pandemi, pandemi, Covid, Covid, vinter och snö. Ja, det är lätt det blir en aning enahanda.

Men i dag tänker jag hålla mig. Sjukdom, nej. Politik, varför inte? Hösten och kommande adventstider? Ja, så får det bli! (Originellt…)

Mina körer kom i gång igen under tidiga hösten. Min ”huvudkör” hade dock kommit fram till den punkten då det blivit dags att lägga ner. Vår naturliga hemvist, Sjungande Dalens Kyrka är såld till Katolska kyrkan och redan när det var på gång kändes det som om det var dags leta sig någon annanstans. Året innan hade jag kollat in och börjat på ett nytt ställe, med ett annat koncept. Även det i en kyrka, men nu betydligt närmare mina egna kvarter.

Den nya kören är lättsam och trivsamt kravlös. Mera pop än predikoturer, om man säger så. Inte så att sångerna är lättare. Bara andra och de flesta något mindre kyrkliga. Så jag har kommit i gång med sjungandet igen och soom jag längtat! Jag har försökt hålla rösten i trim under uppehållet och sjungit mycket hemma, men det är ju inte samma sak. Känner mig otroligt peppad och till min stora glädje kommer jag att få sjunga på självaste julafton.

Det väger upp det lite tristare faktumet att jag inte kommer att sjunga in advent i år heller. Det blir andra året på raken. Innan dess har adventssången varit ett självklart inslag i mitt liv vartenda år sedan 2002 (minus ett sabbatsår).

Nostalgibild. Kören Sånglust i sin krafts dagar

Men det hindrar inte att det suger till av längtan efter att få dra in luften i lungorna och jubla fram ”Dotter Sion”. Jag passade därför på att besöka en något mer religiöst inriktad kör, som dessutom kommer att delta i 1 advent-firandet i Skellefteå Landskyrka.

Jag kunde redan (så klart) nästan alla sånger och både text och stämmor satt där de skulle. Jag fylldes av lika delar längtan och nostalgi. Hade gärna varit med, men kommer att vara hos K då, så vi får fira tillsammans med umeåborna i stället. Det blir jättebra.

Och med jul och advent som tema kommer jag raskt in i stämning. Allt ska fram och upp, nya prylar och idéer dyker upp och får plats. Jag jobbar sedan länge på att julpynta ”extra allt”, men har fortfarande lång väg att gå. Köper till någon pryl varje år och tar bort en del andra saker från planen som inte är lika kul att tänka på, som till exempel julbordet och julstädningen.

Julklapparna är ofta redan planerade och kan införskaffas lite eftersom. Julklappsbudgeten är i stort densamma varje år, möjligen med tillägg för inflation och de nya personer som blivit en del av familjen. Mitt mål är mesta möjliga mys till minsta möjliga möda.

I fjol var det bara jag och K och vi köpte oss var sin julmatpåse från restaurang. Jag blev lite ängslig när jag såg den lilla påsen med de små burkarna i, men faktum är att det blev över mat till åtminstone en måltid till. Gott var det också, så det gör jag gärna om. Men inte i år. Nej i år ser jag vill jag ha hela gänget här och hoppas att alla kan och vill komma.

Jag få se hur det blir. Det blir säkert bra. Men till dess är det bara att låta det rulla på och se till att ha roligt under tiden.

För övrigt börjar ryggen nu fungera någorlunda normalt. Det tar sin lilla tid, ändå, men häromdagen klarade jag en lite snabb sväng med dammsugaren – och det behövdes verkligen.