Äntligen

Äntligen stod statsministern i talarstolen. Ja det blev en seg process innan hon kunde gå till kungen och få sitt uppdrag som Sveriges statsminister befäst, men nu är Magdalena Andersson vederbörligen installerad och har satt i gång med jobbet att styra landet.

Och hon har fått en smakstart vad gäller folkets uppskattning. 50 % av svenskarna känner förtroende för henne. Därmed klår hon alla de andra partiledarna. Nog kommer det att gå upp och ner med det där – gissar jag – och vad som kommer att hända framöver vet vi förstås inte. Regeringsförklaringen pekade lite vänsterut, men med måtta. Det kommer kanske inte hända så jättemycket under den tid som är kvar fram till nästa val. Som alla vet, regerar Socialdemokraterna nu ensamma, men med en borgerlig budget.

Samhällsbygge pågår

Det viktiga nu, är att tydligt visa vart man vill och hur det ska gå till. Förtroendet för socialdemokratisk politik som helhet och för dess politiker behöver bli starkt och helst även orubbligt. Inte så lätt uppgift. Snart nog kom ett antal skandalungar upp. Återstår att se hur dessa hanteras. Det är ju en känd sanning att socialdemokrater förväntas ha högre moral än tex moderater. Det är bara så.

Jag har nästan hållit andan av spänning, men kan nu dra en lättnadens suck. Inte så att jag varit utom mig av oro, men mitt psyke gillar inte när saker hänger i luften alltför länge. Jag har svårt att hantera osäkerhet, såväl privat som allmänt. Det kan göra mig rätt så arg. Jag skäller lite på mig själv: ”så här ser ju livet ut, det är bara att acceptera”. Tillvaron är inte statisk och det ska den nog inte heller vara. Men som långtidssjuk och snart pensionär upplever  jag redan en hög grad av osäkerhet. Vem som regerar landet är i högsta grad avgörande

För: när högern vädrar morgonluft, då anar jag ofärd. När högern vill ”rädda” Sverige, då känner jag mig hotad. När samhället utvecklas och går framåt har jag inte resurser att hänga med, utan känner alltmer att jag sackar efter. Det där är ju saker jag inte kan göra så mycket åt, mer än att försöka hantera på bästa sätt. Det går ibland bättre, ibland sämre, men jag minns faktiskt inte när jag kände riktig trygghet senast.

Jag behöver hålla fokus på att ta vara på nuet och dess glädjeämnen, på att vårda de gåvor livet gett mig och våga se framåt med förtröstan. Hoppet föds i handling, brukar jag säga (och handling gör faktiskt skillnad), så även om jag känner mig skräckslagen håller jag mig aktiv efter bästa förmåga. Än så länge jobbar jag och kanske finns försörjningsmöjligheter även efter 65.

Tanken känns inte särskilt förfärande. Att jobba lite längre. Jag var sjuk och arbetslös i tio år, innan jag fick det jobb jag nu har. Att ha ett arbete har gjort stor skillnad på flera sätt i mitt liv. Orken har det ju varit lite si och så med och med åren har jag blivit än tröttare. Ofta längtar jag efter ett liv som pensionär, men å andra sidan, vad ska jag då göra med all tid? Att ha ett jobb att gå till, arbetskamrater och arbetsuppgifter som håller hjärnan i trim är något jag uppskattar. Jag får ju lära mig nya saker hela tiden! Den uppsidan är svår att toppa.

Så tills vidare tänker jag mig att fylla 65 och sen fortsätta jobba lite till, om möjligt. Fram till dess får jag sätta mitt hopp till de politiker som vill lyfta dagens 200 000 pensionärer upp ur fattigdom, till en värdig ålderdom. I Magdalena Anderssons gäng finns ett flertal, men jag hoppas verkligen att fler partier inser att dagens ekonomi lägger orimliga bördor, på den som i egentligen borde kunna kunna njuta av seniorlivet.

Tid att tända ljus

Denna kväll sitter jag, ganska nöjd och glad (trots dystra rader nyss), efter ett par härliga dagar i hemmets lugna vrå, med städplock och stugpyssel. Hösten har varit ganska hektisk, med täta resor än hit, än dit, med K och hans succébok. Stor uppslutning och uppskattning överallt . Mellan resorna har jag försökt få återhämtning och förstås sköta mitt jobb. Jag har drabbats först av yrsel och sedan ryggskott, hemmet har samlat damm och högarna med ”att göra”, har fått växa till sig. Nu kan jag ta det lite lugnt resten av året. (Vad jag vet.) Livet har stannat upp en aning, så här lagom till advent.

Och i ett avseende är jag mer än glad. Glad och stolt över att få se en kvinna som såväl ledare för socialdemokraterna som statsminister. Hon är historisk på så många sätt . En rolig sak är att jag och förmodligen vi alla anade att det var på väg. För visst har vi alla tänkt tanken sedan länge, tanken att där har vi nästa socialdemokratiska partiledare?

Jag gillar henne, eftersom hon är tydlig och rak. Inget trams och larv, utan ger ett stabilt intryck och en övertygelse om att hon har en skarp hjärna och en stark hängivenhet för sitt uppdrag. Precis vad ett politiskt parti behöver för att bli hört och ha chans vinna förtroende och röster 2022.

Lycka till, Magdalena!