Nya tag

Nu har jag en dag kvar av min långa julledighet. Har mest ägnat dagarna åt att ta det lugnt och har knappt tagit till mig av nyheter om rådande världsläge eller covid-situation.

Tack vare ”mina” ungdomar undslapp jag dessutom i stort sett julhetsen (som ärligt talat brukar ta knäcken på mig, trots att jag för söker undvika just detta). Halva ledigheten har jag tillbringat hemmavid, bland gran, tomtar och amaryllisar, och den andra halvan hos K. I båda fallen knappt lyft ett finger.

Läst mängder!

Fast det är kanske något av en överdrift. Det pågår faktiskt någon slags verksamhet inne på mitt hjärnkontor, som resulterar i diskad disk, tvättad tvätt och lite andra utförda uppgifter. Bland annat gör jag tjänst som it-support åt herr K, vilket kräver sin kvinna. Som lättstressad kan jag känna mig rätt sliten, efter en dags verbal/icke verbal kommunikation med K (som ju inte heller är någon stress-atlet) kring tekniska obegripligheter.

Teknik! It! Ack ve..

Men planen med ledigheten var ju faktiskt att njuta av all tid, ta långa promenader och se till att jag fick regelbunden träning! Det blev mest vila. Men ska inte klaga, jag känner mig nu ganska utvilad och redo för nya tag i såväl arbetsliv som fritid.

Jag börjar faktiskt se fram emot den grå vardagens lunk, utan rö’dagar, festmiddagar och den ständiga förvirringen om vilken dag som just nu är. (Måndag? Torsdag?) Efter dagarna med nära och kära kommer jag att återse mina kollegor, mina körkamrater och förhoppningsvis även vännerna. Vardagen blir trots allt lite enklare att strukturera upp och använda.

Det blir skönt och roligt. Läser i dagarna det senaste numret av ”Modern psykologi” (Nr1/2022), om det viktiga i att ha sociala kontakter. Inte bara för själen, utan också för kroppen och hälsan! Ensamhet är skadligt, skadligare än att röka 15 cigarretter per dag, eller att vara alkoholberoende!

Vi människor är ju olika sociala till vår läggning och för somliga kan det gå trögt att hålla det sociala nätverket aktivt. Man vill gärna träffas men orkar eller hinner kanske inte just ju och skjuter upp det till sen. ”Sen” är förstås ingen bra tidpunkt, eftersom den tenderar att övergå i ”alldeles för långt mellan gångerna” – eller till och med ”aldrig”. Fråga mig, jag vet…

Att ha nära vänner är inte alla förunnat. Ju mer man tänker på det desto dystrare blir det. Att stå utanför sociala sammanhang, sakna vänner och närhet kan vara förödande. Tidningen har dock några tips att ta till sig för den som upplever att det är svårt, för att inte säga omöjligt. Glädjande nog lär det kunna bli lättare med målmedveten övning, lite som med att träna. Motståndet minskar och färdigheterna ökar, i takt med de ökande endorfinerna.

Det finns hopp ändå – och vägar ut ur ensamhet

Jag personligen tillhör en stor skara man brukar benämna som introverta. Inte någon extremversion, utan en varierande mix av extrovert och introvert med (tidvis stor) övervikt för det senare. Blir både stimulerad och glad av att träffas, men återhämtar mig bäst ensam och har gärna lite tomrum mellan inplanerade sociala kontakter.

Det gäller även på jobbet. Jag blir uttråkad om jag är ensam där en längre tid. Men när alla varit närvarande flera dagar, blir jag rätt nöjd med en ensamdag där också. Jag gillar verkligen mina kollegor, så det beror inte på det, och jag älskar mina vänner innerligt. Om jag inte orkar umgås med vännerna eller telefonera jätteofta försöker jag i alla fall visa tydligt hur jag känner för dem. De är alltid i mina tankar och för alltid en del utav mig.

Kollegorna får dock nöja sig med uppskattande leenden och ett glatt humör. När så finns att tillgå, vill säga. Det är inte alltid jag lyckas slita mig från mina arbetsuppgifter för att uppmärksamma deras närvaro. Jobbar oftast med superfokus.

I höst har jag känt mig ganska stressad över jobbet, men strax innan jul gjorde jag upp en konkret plan för de första sex veckorna. Detta gjorde att jag genast kände mer kontroll över skeendena och att jag formulerat tydligare mål för en arbetsuppgift som egentligen aldrig tar slut. Det medförde också att jag lyckades göra ett bra avslut för 2021 och kan påbörja en helt ny etapp redan på måndag. Känns jättebra förstås.

Fjolårets vårvinter var en höjdare för mig, mitt mående och i arbetslivet och det kan mycket väl bli så i år igen. Jag ska inte oroa mig, utan ta en dag i taget, ändå medveten om att den långsiktiga planen finns där i bakgrunden.

Jag brukar inte avge nyårslöften, men har ändå visioner. Ofta återkommer samma mål: att göra mitt bästa, att se om min hälsa och att vara snäll med mig själv. I dag adderar jag ytterligare saker: Att vara glad och att tro på mina inneboende och externa möjligheter! Det blir spännande se vad som kommer av det. 🙂

Med detta i åtanke välkomnar jag vardagen och det med glädje. Kommer detta mål att hålla? Fråga mig på torsdag. Gissar att jag då börjat längta efter påskledighet. Eller kanske inte!

(Bild lånad från nätet/Facebook)