Det går utför

Nej, det är inte börsen jag talar om inte heller de kraftigt ökande covidsiffrorna. Nej, det handlar mera om att jag vill justera föregående veckas optimistiska prognos om min egen energistatus.

Jag fick en kanonstart på jobbet och entusiasmen var stor. Men sen blev jag allt tröttare och fort gick det. Jag hade i min enfald trott att allt sovande under helgerna skulle ränta sig nu i januarimörkret, men så blev det alltså inte. Trots långa sovnätter tog tröttheten över och följdes strax av täta bihålor och huvudvärk. På torsdagen slog formkurvan i botten och jag sov bort större delen av dagen. Orkade ingenting.

Te, teve och mobilen breve’

Men jag behövde testa mig och kylskåpet behövde påfyllning. Turligt nog var sonen på väg till Skellefteå och kunde förse mig med både mat och snabbtest. Skönt. Hade nog inte orkat handla själv och det var ju inte heller att rekommendera. Jag piggnade till lite grann, när testet visade negativt och visst hade huvudvärken gett med sig? På lördan vände det dock neråt igen och på söndagen ylade jag inombords, att jag blir aaaldrig bra igen!

Jag har dåligt med tålamod och det gör att varje dag känns som två. Rastlösheten måste hållas stången på något vis och de lättare hushållssysslorna var redan avklarade. Nää, i morgon vill jag jobba tänkte jag och bestämde mig för att vara frisk på måndag.

När tålamodet tryter
går jag omkring och ryter

Egendomligt nog hjälpte inte det. Men skam den som ger sig. Tog fram lite jobb hemmavid och satt i två timmar utan att alls känna mig trött. Pausade, åt och somnade efter kaffet, som efter en heldag i skogen. Nåja, det blev i alla fall något och i dag traskade jag iväg till firman, jobbade mina timmar och missmodet var som bortblåst.

Jag vet inte om man kan kalla det att gå utför om det går uppför igen nästan direkt, men som sagt: jag har dåligt tålamod. En fördel med såna här overkligt trötta dagar är att jag inte orkar riktigt hänga med i nyhetsflödet. Krisen med Ryssland och NATO – jag insåg att det var illa men orkade knappt bli orolig. Det löser sig förhoppningsvis (men till viket pris, kan man fråga sig).

Och alla sjuka! Men nu har vi ju nått det läget när det nästan känns som ett framsteg att så många blir sjuka så fort. Man talar om att ”peaken” kommer snart, att vi genom Omikron raskt kan uppnå flockimmunitet och att Covid snart inte längre ens bör ses som en allmänfarlig sjukdom. Covid-kurvan, den vill man i alla fall se gå utför!

Inte långt kvar nu (tycker optimisten)

Snart är januari förbi. Man märker att det blivit ljusare, trots att vädret varit mestadels mulet. Julpyntet är kvar framme här och jag hade tänkt låta det förbli så månaden ut. Men vid det här laget har jag sett mig less på det hela, så det blir till att plocka ihop hela klabbet någon av de närmaste dagarna. Dock inte i dag.

I dag tar jag det lugnt, nöjd med att åter vara på benen och med de allt längre dagarna. Men jag tycker inte alls om att det är plusgrader. Inte pga. av att jag hatar värme, men jag avskyr verkligen blå-is och mulet. Nej, tacka vet jag gnistrande sol över glittrande snökristaller. Minst tre månaders vinter vill jag ha (1 advent – 1 mars, eller så). Då hinner jag åka skidor och får känna mig sportig. Annars är jag mer en latmask, som gillar att sitta/ligga, gärna i solen, och läsa eller dåsa. Motion och träning är ett nödvändigt ont för att klara av att leva och arbeta.

Det ger resultat!

Och kanske för att bli lite piggare. Jag kan inte minnas någon vinter på många, många år, när jag varit så in i bängen trött! Inte ens när jag varit under isen rejält. Det är som att sömnen inte biter alls. Försöker öka sovtiderna lite, men om jag inte ställer väckarklockan kan jag lätt sova 10 – 11 timmar. INTE normalt.. Så, jag tar väl till de vanliga knepen. D-vitamin, b-vitamin, träning och frisk luft. Antingen hjälper det eller också rätar det upp sig av sig själv. Hoppas jag. Vill ju inte sova bort mitt liv.