Över berg och dalar

Det är inte utan att jag känner mig lite knasig emellanåt. Jag faller ofta i tankar om det förflutna. Mest handlar det om de bra sakerna och det finns ingen ände på hur fint å bra allt var förr. Jag ler för mig själv och fylls av goda känslor, men tvärt ändras sinnesläget och jag får tårar i ögonen i stället för solglitter.

Tänker på för länge sedan och på hur allt kommer att ta slut in om en relativt sett nära framtid. Jag vet förstås inte hur oddsen ser ut, att jag blir si eller så gammal, men allt talar så klart för att jag har merparten av livet bakom mig.

Under väldigt många år tänkte jag mig bli runt 90-95 nånting. Såväl farmor som mormor uppnådde den åldern och jag var övertygad om att det satt i mina gener också. Men mamma gick bort 85 år gammal och det drog förstås ner statistiken. Dessutom slog det mig en dag, att jag har ju en pappa också. Han blev 75. Alla hans bröder hade dött innan dess, yngre än han var, vill jag minnas.

Jag blev lite ställd. Hans gener fanns ju också i mig! Med psykisk ohälsa, kärlkramp och en hjärtinfarkt och de sista åren kraftig demens. Jag började tänka om lite angående mina egna förutsättningar. Mor blev också dement. Blir detta mitt öde? Tål förstås att tänka på, även om det inte är särskilt meningsfullt att gräva ner sig i sånt. Sånt som händer.

Nej, då tänker jag hellre på min barndom och känner mig genast bättre till mods, rent av välsignad. Vi var en ekonomiskt utmanad familj, tänker jag. Ändå kan jag inte minnas att jag saknade nåt. Tror förstås att jag gärna haft lite mer leksaker, likadana som mina kamrater ägde, men jag hade i alla fall alla bibliotekets böcker och en god fantasi. Var ganska djärv samtidigt, tror jag. Jag var en stillsam självgående liten flicka som i sjuårsåldern (!) tjuvrökte egenhändigt införskaffade cigarretter på grannens halmtäckta garageloft. (Min bror upptäckte röken och jag och mina medlurade kamrater fick stå där och skämmas.)

Men låt oss inte fastna därvid! Efter en något dramatisk olycka i bebisåren följde lugna, trygga år. Minnen av hem och husdjur, frihet, somrar med oändliga vidder av tid, ängar och åkrar och vintrar med snö, skola och snälla klasskamrater. Söndagar, uppkrupen i kyrkbänken bredvid mamma. Hennes handväska innehöll tillräckligt med intressanta saker för att hålla mig stilla hela gudstjänsten, diskret smaskande på druvsocker eller Tulo.

Syrran och mamma lärde mig virka, sticka och sy på maskin, så jag kunde ekipera min fekjbarbie med det senaste modet. Hur modet såg ut hade jag koll på tack vare den snälla Margit i affären, som överöste mig med utgångna veckotidningar av alla de slag. Därför blev jag även en fena på världens konungahus, kändisarnas liv och andra väsentligheter. (Säger bara: Lill-Babs, vars öden och äventyr blev mig nästan lika bekanta som mina egna.)

I byns grannhus bodde få jämnåriga, men i alla fall några intressanta äldre ungdomar. De med egna pengar, roliga serietidningar och egna grammofonspelare, där jag kunde få lyssna på Thore Skogmans och Sven Ingvars senaste hittar.

Vad ska jag säga? Jag känner mig lyckligt lottad och när jag sen tänker på det – tårar! Inte klokt. Skärp dig, hutar jag mig själv. Men å! vilket privilegium det var att få växa upp i en tid så full av framsteg och framtidstro! Allt kunde bara bli bättre och jag bodde i det bästa av väldens alla länder. Japp, så var det!

Detta bär jag med mig genom livet. Hemma fick jag vara bara Lena. Yngst – och minst övervakad skulle jag tro. Hade inga krav på mig att vara en flicka si eller så, utan fick fortsätta att helt enkelt vara ett barn, fram till dess att mina hormoner tog över och ville annat. 😊 Sen kom ju vuxenlivet – vilket så brukar ske om allt får löpa på.

Jag vandrar vidare längs minnenas allé och minns alla roligheter, alla draman, alla framsteg och (de inte så få) katastroferna. Nu kommer inga tårar av någon anledning, utan mest leenden och roade reflexioner.

Jag har länge trott mig själv vara en rationell person, men har med tiden insett att där också finns en helt annan sida. Jag antar (och hoppas) att det skapar en slags balans, när den krassa och rationella Lena helt plötsligt kan bli den sentimentala och lättrörda. Kanske är det därför folk stått ut med mig i alla år. (Tycker själv att ljudliga och kaxiga människor kan bli lite too much.)

Vart tar tankarna vägen sen då? Till barnen. Förstås. Jag får upp en massa bilder och filmsnuttar och känner ännu mer tacksamhet. Sen börjar tårarna igen. Ååå, vad jag kan längta efter barnen som små!

Barnaarmar runt halsen. Tårar som torkas och skratt som skimrande pärlor på minnestråden.

Där någonstans börjar jag få nog av min minnesmässiga berg- och dalbana. Tar mig samman och tänker att livet är en resa. En dag når jag resans slut och det är förstås som det ska. Kanske är jag jättegammal. Kanhända har jag blivit lite trött. Men who wanna live forever, liksom? Å andra sidan: Alla vill till himlen, men ingen vill dö. (Tack Timbuktu.)

Ja, så är det nog. Vi vet inte i förväg vart resan bär eller hur lång den kommer att bli. Man gör planer, men även de mest realistiska vilar på osäkert underlag. Spännande och skrämmande: man köper biljett och har vissa mål. Åsså tjong, bär det iväg. Det går uppför, det går utför; ibland går det som tåget och ibland åt helvete. Det är så det funkar och det är som det ska. Livet. En resa! Ingen returbiljett dock.

Ack ja. Snyter mig och går vidare. Livslinjen går framåt och här vill jag ju inte bli sittande.