Påsken blev så här

Det blev en lugn påsk i år. Jag är en ojämn påskfirare. Vissa år är det ”all in”, med påskris godis, påskliljor, pynt och jag vet inte vad. Påskig mat, självklart. Andra år blir det på sin höjd en liten påsklilja. Helgmaten väcker inget stort engagemang i mig numera. Det blir oftast den vanliga helgmenyn, utom när det vankas främmande eller så.

Det händer ibland att jag fyller år under påsken, vilket ibland firas, ibland inte. I år blev jag uppvaktad av de närmaste, fast mest på distans. Särbon var tvungen att stanna hemma hos sig denna helg och barnen bor på annan ort. (En i Umeå. Han var här.) Övriga helgen har jag dragit runt här hemma ensam. Saknat särbon, även om jag normalt sett inte har något emot att vara lite ensam emellanåt. Men i år, med dessa underbara dagar av sol och värme! Nog hade det varit trevligt att ha någon att sitta ute i det vackra vädret med. Nåväl. Det är ingen idé att hänga läpp.

Jag har ägnat dagarna åt promenader, läsning och lite träning, hälsat på lite här och där, sovit långe och käkat godis. I fredags tog jag årets första skogspromenad. Där låg ganska mycket snö kvar, men det gjorde inget. Det blev en härlig promenad, försiktigt balanserande mellan de nedtrampade hålen och de isigare partierna. Jag njöt. Av fåglarna som sjöng av bara sjutton (i hopp om att attrahera en partner?), av att känna doften av vattensjuk förne och beundra de träd som nu ligger i startblocket för att snart få brista ut i knoppar och små blad. Den vänliga solvärmen väckte nytt liv i själen liksom den gör i granarnas barrverk och i lövknopparna. Underbart var det!

Väl hemma sopade jag av bron och satte mig ner för en kopp kaffe. Lät tankarna vandra. Tänkte länge på anledningen till att vi har påsk. Jag är är väldigt dålig på det där med religion. Får inte ihop det i huvudet, men kan inte få ut det som trots allt finns där heller. Djupt rotat finns en enveten tro som inte gått nöta bort trots idoga försök under en mängd år. Ja, min tro har många luckor, svaga punkter och partier och därför blir det en hel del att reflektera över.

Kristendomen är medfödd, kan man säga. Mina föräldrar var aktiva kristna och det präglade förstås hela min uppväxt, ända från mitt första andetag. Mest präglades jag nog av musiken, psalmerna och visorna. Oavsett var jag befunnit mig i livet har sångerna följt mig och varit till glädje och tröst. De har tonsatt mitt livs längtan. Alltid. En längtan och en förtröstan jag delar med många många världen över. Min tro har burit mig genom mycket, medan det andra gånger känts mindre stabilt. Nej, den kanske inte bär perfekt alla dagar, men i backspegeln kan jag se att den funnits med mig. Vägen må ha varit lång, gropig och krokig. Bitvis gudlös, men jag har kunnat ta tagit mig vidare av egen kraft också. Ja, det är inte så att jag går omkring och väntar att någon högre makt ska fixa det för mig. Jag har ju ett eget ansvar.

Men trots mina konstanta brottningsmatcher med förnuft, tvivel och bristerna på logik i hela trossystemet: saker stämmer ju inte alls, säger jag till mig själv. Men i mitt inre sveper en röst in i mitt tvivlande och tveksamma sinne och säger ”jag är”. Vad ska man göra? Kämpa på för att slippa? Nej jag gör som jag brukar: det jag inte kan förändra, det får jag acceptera och så är det med det. Det får vara som det är, med hål i logiken och allt. Jag är inte perfekt så varför skulle min tro vara det?

Det är historiskt belagt att Jesus funnits, har jag förstått. Men vem var han? Som jag ser det var han en revolutionär tankesmed. Han ändrade för alltid synen på Gud, från en hotfull, dömande gud till någon som älskar och vill sina barn allt gott. Från en vred och våldsam gud till en fader som älskar och som vi får be om allt vi behöver och önskar.

Jesus utmanade den rådande ordningen genom att vandra runt och påstå att människan inte kan tjäna både gud och mammon, men att man ska ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör (världsliga ting, skatter och sånt) och till Gud det som tillhör honom (oss själva och vår vördnad). Det var detta som fällde honom och ledde till korsfästningen. Han fick plikta med sitt liv och med det förändrades för alltid historien.

Jaa, det var vad jag tänkte på under fredagen. Klockan tre på eftermiddagen gick enligt traditionen påsken in i en ny fas och jag fixade mat och tittade på Bäst i Test, som vilken fredag som helst. Långfredan kan vara väldigt sorglig, men resten av påskens dagar får man vara glad och det har jag varit.
Helgens sista timmar ägnas denna blogg och att käka upp det sista av godiset.

Du har aldrig begärt av mig att jag ska skriva kärlekssånger
Du har aldrig begärt av mig att jag ska måla ditt porträtt
Du har aldrig begärt av mig att jag i ångest, skuld och ånger
jämt ska veta vad som är riktigt och alltid tro det som är rätt

Får jag hålla din hand
får jag kalla dig vän
får jag dela ditt ord och din tro?
Får jag komma ibland till din blomstrande äng
där ett frö av förlåtelse gror?

Jag har aldrig begärt av dig att du för mig ska gå på vatten
Jag har aldrig begärt av dig att du ska göra det till vin
Jag har aldrig begärt av dig att du ska tända sol om natten
nej det enda jag har bett om är att få tro att jag är din