Flaggdag: hiss eller diss?

Sitter i skrivande stund och tittar på nationaldagsfirandet på Skansen, med all pompa och ståt. Ett trevligt sätt att fira, även om jag personligen tycker att det allra finaste är att delta i det lokala firandet. I år blev det dock inte av, utan det blir Skansen för hela slanten.

Jag kan tänka mig att det just i år kan vara extra många som firat ute i landet.. I orostider och under hot reflekterar man nog lite mera än vanligt över vad det är att tillhöra ett land, en nation och känslorna påverkas förstås därav. Tanken på att vi skulle kunna mista vår medborgerliga identitet och frihet är förstås outhärdlig.

Sen finns det förstås också en tanke om att man inte ska ägna sig åt nationalism, eftersom det rent historiskt inte har varit uttalat av godo. Nationalsångens ”Fornstora” dar, var bland annat den tid då svenskarna intog andras hem och spred våld och fasa i Europa.

Sverige har inte alltid varit en välmående demokrati, utan en gång var det ett väldigt fattigt och eländigt land. Människor emigrerade för att söka frihet och lycka – och kanske framförallt komma undan svälten – någon annanstans.

En gång i tiden fanns slaveri (träldom) även i Sverige. Inte alls kul att tänka på. Är det verkligen något att sjunga om? Och att Sverige skulle vara bäst i världen är det någon som tror på detta längre? Vi har tappat både tron och anledningarna till att vara stora i truten. Eller hur?

Nationalism göder både främlingsfientlighet och ovilja att släppa in, finns det dom som påpekar. Och ja, visst jag tror det kan bli så i värsta fall. Det hindrar dock inte mig att känna varmt för mitt Sverige. Min hembygd, mitt hem på jorden och allt som ryms i det begreppet allt från min uppväxt och fram till i dag, då jag är lika tacksam som någonsin att ha haft turen att födas här. Nya och gamla traditioner, fred och jämlikhet, är viktiga ledord för de flesta av oss. Och inte att förglömma: NATUREN!!! Som svensk är man väl automatiskt naturdyrkare, va? Kan tänka mig att det gäller såväl gamm-svenskar som nysvenskar.

Jag ska erkänna att jag tänkt på både för och emot-argument genom åren. För min del är det dock så att orden ”hem på jorden” är nyckelordet, förklaringen till varför jag firar. Sverige är mitt hem på jorden även om jag nog inte älskar landet som nation betraktat mer än rimligt mycket. Jag känner dock att vi är förbundna till varandra på många sätt inte minst genom att vi rent organisatoriskt är en ekonomisk enhet, typ som ett slags familj. En familj som bryr sig om, planerar, budgeterar och agerar för bästa möjliga resultat, samtidigt som vi både har råd och vill bjuda in och ta emot andra att ta del av gemenskapen.

Många som flytt sina älskade hemland skulle säkert ha förfärats om de hört de ord som sades av en del av mina arbetskamrater en gång i tiden (=på 80-talet), när de pratade om Sverige som ”Det här jävla landet”. (Låter det så fortfarande?) Det förakt kollegorna visade sitt hemland har grott och vuxit sig alltför starkt under ytan och gjort oss lite svagare i motståndet mot främlingsfientlighet och protektionism. Tråkigt, men vi bär fortfarande framtiden i våra händer, tack och lov, så vi får öka motståndet helt enkelt. (Jobba, jobba, jobba.)

Många som tvingats lämna sitt eget hemland slutar självklart inte älska det för det. De som har makten må vara hatade och fruktade, men.. Jag vet kanske inte så mycket om kärlek. Men jag vet att den ändå kan bestå i onda tider som i goda. Den kanske inte alltid är oproblematisk och alls inte perfekt, men kan ändå vara både innerlig och stark. Kanske till och med evig.

För inte jättelänge sedan trodde vi nog en aning på att freden och demokratin fått evigt fäste i Europa, eller åtminstone i Sverige. I dag är vi ju inte lika säkra och påminns om vad det är vi har och att det är värt både att försvara och att fira.

Och jag firar. Sedan många år tillbaka och även detta år. Nej, jag är inte alltid glad och nöjd över Sverige. Inte alltid jättestolt. Ibland känner jag mig trygg och glad, ibland inte alls, men det är som det är med kärleken: den har drömmar och längtan; den må ha sorger och besvikelser – men kärlek är det ändå!