Något slags lugn

Något slags lugn har infunnit sig. Under våren har jag kämpat hårt för att hålla balansen mellan vad jag vill och vad jag mäktar med. Jag har dragits isär mentalt och medan hjärnan rusat före och ropat ”jobbajobba” segade kropp och psyke efter och tappade helt lusten att göra något alls. ”Vi åårkar inte”, kved resten av mig. Och eftersom resten av mig utgör bromskloss hände allt mindre, ju mer huvet drev på.

Så funkar det. Ofta, ofta får jag lov att påminna mig om att det är jätteviktigt att inse att jag har gränser; att jag inte kan förändra de tvingande reglerna hur mycket jag än vill. Jag måste aktivt söka balans.

Nå, det går faktiskt bromsa hjärnan lite ändå. Jag gör en slags arbetsplan – realistisk – och blir lugnad vid tanken på att det är möjligt att genomföra. Lägger till några reservationer och har både plan B och C, plus en ”nä nu ger jag mig”-klausul.

Så här gör jag varje år, så det är inte något nytt. Nytt för i år är att jag rest omkring en hel del med K och på grund av detta skjutit upp/tagit bort saker från min årliga vill-göra-lista. Inte helt utan inre motstånd. Men med många resor behövs mer återhämtning och färre ”vill göra”.

Men en lista har jag. Jag har rutiner. En gång i tiden gjorde jag både vårstädning och höststädning. Det tog ungefär en vecka per gång. Numera tar det nästan hela året i anspråk och jag hinner sällan allt. Det gör ingenting. Det blir ju gjort förr eller senare, för planen liksom rullar över till nästa säsong. Däremellan – vid midsommar, fram till någonstans i september och över advent fram till trettondagen – drar jag streck och lägger ner.

Gör sen minsta möjliga och lämnar den ambitiösa städ-Lena åt sitt öde. Konverterar till lediga Lena, som nu ägnar sig åt roligare grejer. Hon blir för övrigt också ganska stressad tidvis. Man vill och man vill och man vill, men måste likafullt välja och välja bort även bland nöjena.

Balans. Ja, som läsaren förstår är den det viktigaste för att jag ska må bra och inte bryta ihop av stress. Så är det säkerligen för alla och liksom för alla andra blir det lite si och så med den saken i omgångar. Sånt är ju livet. Man behöver stanna upp lite då och då, tänka till och ta omtag på tillvaron – om man kan och får. (Fast det är klart man får, det kan bara vara svårt att komma ihåg ibland.)

Ko-lugn, vill jag vara

Det senaste året har jag som sagt haft lite extra om mig och kring mig. Resorna med K är bara en av de påverkande faktorerna. Saker händer i ett liv och runtomkring en. Jag har även haft mycket nytt att lära och utföra arbetsmässigt och det har förstås tagit mycket mer tid än jag trott: Det har varit framsteg blandade med totalstopp, studier och övningar och lite vanliga rutinsaker ovanpå det. Därför är glädjen nu stor, att jag nu har lärt mig så pass mycket av det nya att jag kan utföra hela linjen av deluppgifter fram till slutmålet.

Hurra!

Ja minsann, det har varit mycket upp och ned under lång tid och tröttheten pga. detta har varit enorm. Mitt vanligen rätt optimistiska och gladlynta sinnelag har legat i träda. Inte konstigt alls, förstås. Jag är övertygad om att vi är många som känt press och oro på grund av allt som varit de senaste åren, men för egen del tror jag nu att det kan ha vänt  – åtminstone för nu.. Även osäkerhet och ofärd kan bli ett slags vardag. När jag sen kunnat bocka av de saker som direkt påverkat mig och min vardag, kom jag äntligen fram till den dagen då jag började känna mig nöjd.

Tyngderna har lättat från såväl sinnet som axlarna. Jag känner små kvillringar av fröjd och förhoppningar. I år lägger jag ner vill-göra-listan redan nu. Vilar upp mig lite inför semestern.