Otålig

Får ibland för mig att jag har någon hypokondrisk ådra. Var gång jag blir sjuk dröjer det inte länge förrän jag känner att jag troligen slagits av någon allvarlig åkomma (förklädd till vanlig förkylning) och aldrig mer kommer att bli frisk. Så även denna gång.

Känslan kommer snabbt. Less och eländig, vet jag att jag varit orimligt sjuk i evigheter och är det inte något konstigt med det här? Tankarna går på: Vad är det frågan om, hur kan jag må så här? Jag har ju legat i flera dagar och borde jag inte bli frisk nu? Få se nu… det var i söndags jag kroknade och i dag är det tisdag.

Verkligen? Jag får nog lov att härda ut några dagar till innan det kan kallas katastrofläge tänker jag då – och glömmer sedan bort det hela när jag någon dag senare är i full gång igen.

Vet inte varför det blir så. Möjligen att det kan bero på att jag faktiskt flera gånger blivit sjuk med livslånga konsekvenser. För så är det ju. Jag är sedan många år ”sjukpensionär” på deltid och en del av mina problem har snarare blivit värre än bättre med åren. Kanske är detta faktum orsaken till att jag alltid ger mig själv en sån negativ prognos vid minsta förkylning. Jag vet ju allt inte allt går över.

En annan tänkbar förklaring är att jag är en rätt otålig typ. Får mentala krypningar när inte saker händer i den takt jag tänkt mig. Fattar heller inte att andra människor kan tänka så trögt ibland. Själv är jag rätt snabb i tanken och under många år trodde jag att det var = att ha rätt. Till slut föll dock polletten ner och jag fattade att snabbare inte alltid är bättre. Tålamod är en dygd, eller hur? I mångt, i alla fall.

Jag tänker ibland att mina hälsoproblem kommit att bli lektioner i tålamod och ödmjukhet. Jag hoppas i alla fall att jag lärt mig något. Inte så att jag blivit en helt annan människa, men jag kan numera hejda mina negativa rektioner och inse att det kan bli bra ändå. Vi människor varken kan eller behöver alla vara likadana eller tänka likadant i allt.

Det är förstås en utmaning att tänka fort, vilja mycket och orka lite. En annan sak jag kommit att inse är att jag själv faktiskt inte är så jäkla snabb egentligen. Det blir ofta en rätt lång startsträcka innan jag kommer till skott. Väl i gång, har jag processat allt flera gånger och då finns en plan från a till ö (oftast även en plan b) och det är ju bra. När det sen väl händer så händer det.

Tack och lov. Jag tycker förstås att det är frustrerande att inte kunna/orka när jag vill så mycket. Men mina timmar är varken fler eller färre än andras, jag har ju bara mindre ork att använda den.

Detta är ett sätt att tänka som varit avgörande för mig. Det vore annars lätt att frustrerat stå och se på när livet rinner undan som sand mellan fingrarna. Mitt liv är sannerligen ganska begränsat, men är det mindre värt för det? Får jag ute mindre av livet för det?

I pengar: ja. I status: absolut. I framgång? Går att diskutera. Hur ska man definiera framgång egentligen? Vad jag däremot har och haft gott om är ju faktiskt tid!

Jag har haft tid, fritid, egentid, ta hand om mig själv-tid. En (faktiskt ja!) bonus har varit att jag haft tid vara närvarande för mina barn. Med orken har det varit si och så, men jag har vinkat av dem när de gått till skolan och tagit emot dem när de kom därifrån. Kunnat se och höra om hur dagen varit och inte inte behövt slitas mellan arbete och vabbning. Det är något jag kan vara tacksam för.

Det har blivit uppenbart för mig att jag varken varit eller är någon superkvinna. Det var ju genom att försöka som jag gick in i väggen första gången, vilket i sin tur aktiverade mina sårbarheter och knäckte min stresstålighet gång på gång,

Misstänker nog att jag skulle ha varit en mer frånvarande mor om inte sjukdomen satt stopp för alla mina yrkesmässiga ambitioner. Det kan man förstås inte veta säkert, men just det spelar ingen roll. Jag kan ändå vara tacksam för att jag haft den möjligheten, mitt i alltihop.

Säger inte alls att det varit lätt. Som med mycket annat har det gått ibland bättre ibland sämre. Jag är oerhört tacksam att det blev så pass bra och att jag klarat av detta så långt. Att jag sen gnäller lite inombords när jag blir lite förkyld må vara hänt. Just det är ju övergående och snart glömt.

Får fortsätta ta lektioner i tålamod bara.