Reflexer och reflektioner

I går kväll var jag verkligen trött. Lade mig tidigt och vaknade utvilad i morse. Väckarklockan hade ännu inte ringt och det är ju en ganska bra start log jag inom mig, säll likt ängeln på blomsterbädd i sin himmel.

Men visst hade den ringt och det för en dryg timma sedan! Jag mindes vagt drömmen jag haft om hur jag struntat i en telefon, som ringt gång på gång. Äsch. Jag lät mig inte nederslås av detta, utan åt min frukost, gjorde mig i ordning och begav mig. Just den här veckan känner jag enbart glädje på jobbet. En sjukvecka gör verkligen susen för att kunna uppskatta den vanliga vardagen igen!

I dagarna kikar jag nyfiket på utetermometern varje morgon. Nu är det ju höst på riktigt, tycker jag. Eller om det är sommaren som definitivt lämnat min sinnesstämning. Hursomhelst, känns det som om jag inte tagit hösten på allvar fram till nu. Den är ju så vacker med alla färger och i år har den dessutom varit mild och behaglig.

Nej, det är nu, när det eldiga förvandlats till brunt poröst prassel och jag får krossa den första isskorpan på regnpölarna, som jag kan känna att hösten verkligen tagit över verksamheten.

Andra skulle kanske säga att vintern är i antågande, men njae. Vi ska ju hinna uppleva mörkret lägga sig över större delen av dygnet. Det och novembers blankvåta, djupt mörknade och bitvis isiga vägbanor. (Inga jämförelser alls med det rådande politkska läget – men många kommer att få vandra i mörkret, den saken är klar. En del kommer att halka ur. Elpristak eller inte.)

Promenaderna blir nu lite äventyrligare. Vid den här tiden brukar jag sluta med kvällspromenaderna och börja gå till och från jobbet i stället. Det gäller ju att få dagsljus medan det varar. En koll på termometern i morse visade att det varit nollgradigt i natt och det låg frost på taken.

Marken var dock torr och solen skymtade så det fick bli cykeln och en skymningspromenad ännu en dag – nu med reflexer.

Är det ett ålderstecken att jag börjat utrusta mig med ett flertal reflexer av olika slag? Och till och med köpt på metervara och sytt på överdragsbyxor och andra utekläder. Jag lägger ju märke till – eller kanske snarare inte – alla fotgängare och cyklister som varken använder reflexer eller lyse. Förnumstigt förmanar jag dem (tyst) i mitt stilla sinne: ”Kom inte till mig och klaga när du blivit påkörd!”

Sån är jag. Det är bara en gnutta folkvett som hindrar mig från att rusa fram och säga det jag tänker. Vet också att även jag brister i såväl förnuft som säkerhet ibland. Jag försöker granska mig själv innan jag börjar klanka ner på andra. Man vill ju inte bli en sån som alla undviker för att man är bitsk och sur. Det är ju redan lite av en utmaning för mig att ha vänner utan att jag behöver skaffa mig direkta fiender!

Jag brukar gilla de flesta jag möter och de brukar gilla mig – åtminstone till en början – men vänkretsen är inte särskilt stor. Både hälsa och personlighet begränsar. Är introvert (tämligen) och disträ. Jobbet tar mycket av min lilla energi. Ibland känner jag mig rätt övergiven, där jag sitter trött med svidande ögon och en längtan efter sömn.

Det är jag knappast ensam om. Många får kämpa för att hålla tillvaron i rullning och gärna med meningsfullt innehåll emellanåt. Inte bara på hösten förstås, men nog saktar man in lite väl? Nå, jag ska inte klaga, jag har ju kören, fina kompisar och en käresta att glädjas över. De allmänna omständigheterna är i god ordning och en fungerande telefon gör sällskapet bara ett knapptryck bort.

Men du, ring en vän!

Slänger in den här låten som avslutning, av ingen särskild anledning förutom att den är otroligt fin! Från den sevärda filmen Pride.