Politik i ideologi och praktik

Jag fick en uppmaning på Facebook, att berätta om vad jag tycker är så bra med socialdemokraterna och så dåligt med den nya regimen. Den har ju knappt kommit i gång ännu, ansåg min kombattant.
Jag tänkte att nu ska hen minsann få ett utförligt svar! Det är dock absolut inte fullständigt.

Min personliga åsikt är att skillnaden mellan S och ultrahöger-partierna ligger i värderingarna. Socialdemokratiska ledord som frihet, jämlikhet och solidaritet kommer inte längre att gälla. Därför är jag anti-borgare! Men det finns förstås mer att säga om detta. Politik baseras ju både på aktuella realiteter och på politisk vilja och övertygelse.

Jag berättar gärna varför jag är demokratisk socialist. Först vill jag säga att jag förstås vill ha fria val och flera partier att välja på. Min djupaste övertygelse grundar jag som ni förstår på ledorden frihet jämlikhet, solidaritet.

Jag ser Sverige som en familj. En familj där alla bidrar med vad de kan och allas värde är lika stort. Man hjälper varandra i uppgång och medgång och i livets alla faser. Vi håller ihop helt enkelt! Men vi är inte de enda på planeten. Vi har grannar nära och på håll, som vi månar om och hjälper där vi kan och där det behövs. Utifrån detta valde jag socialdemokraterna redan i unga år.

Hur tycker jag det gått för dem då? Ja, det är ömsom vin, ömsom vatten, det är det. Socialdemokraterna och landets invånare byggde upp landet, från fattigsverige till ett välfärdsland. Våra gemensamma rikedomar är sprungna ur tvåhundraårig fred, ett sönderbombat Europa och en vilja att förbättra även för de som levde i utsatthet och fattigdom.

Landsbygdens folk stod för brödfödan och industrin för tillväxten. Skolorna utbildade och det allmänna stod för omsorgen och att Sveriges befolkning skulle ha goda levnadsvillkor och en god hälsa. Det kostade en hel del förstås. Inte bara skatt, utan också att städerna bredde ut sig på bekostnad av gammal bebyggelse, bland annat. Det folkhem som växte fram blev knappast perfekt.

Samhället har sin egen dynamik och under tidigt åttiotal började det uppstå nya strömningar och problem. Politiken försökte förstås hantera det på bästa sätt och regeringarna har ju haft lite olika inriktningar kan man milt säga.

När så regeringen Löfven tillträdde var det i ett besvärligt läge. Alliansen hade ju gått samman och haft en långvarig överenskommelse, men S ville nog inte binda upp sig. (2015 blev på många sätt ett ödesår, med miljoner människor på flykt. Många kom hit. Mycket i dagens politik handlar ju om det och om integration. Vi behöver inse att samtliga de sociala problem vi i dag debatterar har sina orsaker väldigt många år tillbaka, med flertalet regeringar av olika färg.)

Jag var absolut INTE nöjd med de olika avtalen som gjordes upp. S, som under många år agerat allt mer krasst pragmatiskt, hade redan innan problem med sin ideologiska grund och för väljarna upplevdes många av punkterna som svek.

Själv hade jag lämnat S redan under Göran P:s tid men oroade mig ändå över vart detta skulle bära hän. Till slut gick jag faktiskt med igen. Jag hittade en S-förening med starkt ideologiskt fäste i harmoni med min egen och under åren som gått sedan 2019, har partiet gjort en försiktig vänstersväng och de ideologiska grunderna börjat skymta igen i politik och debatt. Det gör mig glad.

Men åter till politiken i sig. Vad har S egentligen åstadkommit till Sveriges och svenskarnas bästa? Jag vill lyfta fram
-En aktiv näringslivsprofil med stark industriell inriktning.
-Ökade anslag till vård, omsorg, polis,mm.
-Borttagen stupstock i sjukförsäkringen
-Utjämnad skatt för pensionärer, från en tidigare orättvis beskattningspolitik som missgynnat pensionärer.
-Höjda bostadstillägg för pensionärer, så att de bättre motsvarar dagens hyresnivåer.
Det var några exempel där man nått målet.

En omgörning av pensionssystemet har legat i stöpsleven länge, men pga minoritetssituationen har dessa förslag alltid röstats ner av högerflanken, med Kristerssons gäng. Sd, som ju tidigare inte ingått röstade också emot, trots att de själva krävt ändringar, som var i enlighet med regeringens förslag. Exceptionellt.
En annan exceptionell sak är att Moderaterna som hittills hållt avstånd mot Sd nu är kompisar med dem.

Det är en av anledningarna till att jag fasar för vad Kristerssons regering ska ställa till med. Tidö-avtalet innehåller en hel del Sd-politik, samtidigt som Sd inte kommer att behöva ta ansvar för utfallet. De sitter ju inte i regeringen. Än.

Sverigedemokraterna har sin agenda. De vill kicka ut alla flyktingar och andra migranter. De vill föra en miljöfientlig energi- och klimatpolitik och de vill återupprätta svensk kultur till det ursvenska. Vad det innebär är svårt säga eftersom de själva tycks alltför okunniga för att kunna ge nåt bra exempel. Men jag antar att vi får säga adjö till jultomten, pizzan, utlandssemestrarna och thaimat-ställena…

Vad vill regeringen Kristersson? Enkelt sagt är deras ledord raka motsatsen till de jag vill se styra landet. Det är inte ens en gissning!

Var och en för sig själv, lev och kör på så mycket du bara orkar och har råd med. Strunt i miljöförstöringen och strunta i andra och kommande generationer. Nu har de inte regerat särskilt länge, så hur det blir återstår förstås att se.

Men allaredan vet vi, att av den utlovade skattesänkningen på bensin bidde det en tummetott. Norra Sverige tackar och bockar. Energistödet blir av och ges till södra Sverige. Kanske är det rättvist på sätt och vis. Själv tycker jag gick att det borde gå till de som har svårast att möta de kraftiga prisökningarna, dvs knegarna, och den energiberoende industrin. Samtidigt måste man ju fortsätta arbeta för omställningen från fossil till annan, bättre energiförsörjning.

Så tänker jag. Som sagt, vi vet inte ännu vart detta leder för framtiden, välståndet och demokratin. Det största sveket är dock att M, som för några år sedan visste vilka Sd var och vad de står för, nu har bestämt sig för att Sd visst går an. Hur skulle annars Kristersson få sin regering?

Jag är uppriktigt rädd för att demokratin är i fara. Ledande sverigedemokrater har redan i många år hotat med att tysta oberoende kritiska media och det har inte upphört. Och vem ska över huvud taget komma på fråga om att få rösta? Många anser att det vore bättre om bara de som ”bidrar” skulle få inflytande. Huvva.

Med ökad makt kommer allt större tuppkam. Historiskt sett har detta sällan varit bra. Tvärtom. Så, hur kommer det att bli med friheten, jämlikheten och solidariteten framöver? Tror själv det blir helt andra ledord som kommer att råda.