Mörkermys och vinterljus

Det blev ju en väldigt vacker söndag här upp i norr. Jag skyndade ut för att ta en solig promenad i ”min” skog. Vacker, som vanligt, (skogen, inte jag) men ännu ingen översinnligt gnistrande syn. Det hade jag gärna sett, för det är ju en av de bästa sakerna när kylan kommer, att skogen frostas och glittrar så vackert då.

Dock vacker i alla årstider

Nåja, jag klagar förstås inte. Promenaden var härlig och efter lunch var det dags att gå ut igen. Denna gång för att besöka min pappa, där han lagts till vila för evig tid. Han ligger, återförenad med mamma sedan flera år, men hon har ju sin egen dag och nu var det pappsen det gällde. Det var dags för ljuständning igen. Hoppas ljuset lyser fortfarande. Det blev en rätt klen låga till en början och jag hade inget i reserv med mig. När det tagit sig en aning begav jag mig tillbaka hemåt.

Han tog inte så stor plats i världen, min pappa. Ändå har jag genom åren mött många som minns honom med värme, för hans milda sinnelag och hans vackra sångröst. Jag minns en snäll och empatisk pappa som kunde lyssna. (Och sjunga förstås.)

För mig är hösten en tid att kunna dra sig tillbaka lite och varva ner. Den uppmanar till att gå inåt och inomhus. Jag – likt många andra – kurar, myser och tänder ljus. Hösten är så kravlös, till skillnad mot tex våren som ju liksom pushar och peppar ”gör något!”. Lev lite! Och glöm inte att kratta (eller vad nu som behöver göras).

Då varvar jag upp och kan bli ganska stressad vartefter, medan ljuset erövrar alltmer av dygnet. Vid midsommar börjar jag så smått se fram emot den mer relaxande sensommaren och i början på augusti längtar jag efter det rogivande mörkret.

Men till slut tröttnar jag förstås på det också. När dagarna är som kortast går alla sinnen i viloläge och livet börjar liksom gå lite trögt. Tack och lov kommer julen med allt härligt och vackert, som en ”all in”- upplevelse med extra allt vad gäller tomtar, ljus och sedvanliga mys. (Kristendomen visste minsann vad den gjorde som förlade Kristi födelse och ljusets högtid till samma dagar som man i hednisk tid firat vintersolståndet och ljusets återkomst.)

Sen ljusnar det igen och då längtar jag förstås oerhört mycket efter sol och vår igen och har helt glömt min stora kärlek till hösten – för den gången. Och så börjar allt om igen. Härligt med årstider, tycker ni inte?

Klicka på bilden!