Advent?

Första advent alltså. Men inte sjutton känns det som advent egentligen. Tidsmässigt alltså. Denna Första advent infaller så tidigt som bara är möjligt. Hade julafton infallit på en söndag hade advent blivit kortast möjliga i stället.

Fördelen i det här fallet är väl att vi har en extra lång startsträcka fram till själva julafton. Då allt förarbete och eventuella för-festligheter har gott om tid på sig. Nackdelen är dock att det inte känns riktigt verkligt ännu.

Det var (advents)tider det!

Det är kanske inte så konstigt. Inte för min del. Jag har ju inte kunnat sjunga in advent med kören, som jag gjort under vääldigt många år och gårdagens besök i kyrkan med temat ”Vi sjunger in advent” lyckades inte få mig att uppleva just någonting av adventslystern.

En annan faktor är nog att jag och barnen inte kommer att fira jul tillsammans här ”i stugan” i år. Det känns både märkligt och trist, trots att det knappast kom oväntat. Familjen utökas och med det kommer nya personer som också vill fira med sina föräldrar. Orsakerna är sålunda mycket rimliga och jag borde ju veta att det bli ok ändå. Det blev ju en finfin jul även pandemi-julen 2020: jag och K i Umeå och umgänge med barnen via länk.

Det kan förstås ha många andra orsaker, som till exempel att jag känt mig nere ett tag – av fullt förklarliga orsaker men ändå. Nere, orolig och diffust stressad. Det är ju en ständig kamp mot ohälsa och dåligt med såväl ork som pengar. Lägg därtill mörkret som sänkt sig över vår del av världen, både det bildliga och det bokstavliga. Framtidstron är inte på topp.

Mycket känns error – krig, elprischock, räntechock, inflationschock

Men jag vill verkligen inte låta min inre blues ta över tillvaron så jag kämpar emot. Gör trevliga saker, med trevliga människor eller på egen hand. Eftersom jag firar jul borta bestämde jag mig för att gå ”all in” redan från start, genom att ta fram rubbet av pynt.

Det var inte alls så effektivt som jag trott och egentligen kändes det väl överdrivet, så jag plockade bort lite för att lägga till senare i stället. Kanske är det bättre att göra som vanligt? Inte peka med hela handen på det som är annorlunda i år. Hålla på traditionen så långt det går.

Jag köpte glögg också, för att tillsätta advent-stämningen lite krut. Dessvärre tycks jag inte tåla årets glögg så bra. Mer än en mugg och jag får magknip. Det hade kanske varit bättre att gå till kyrkan i dag och få del av det grundläggande budskapet för advent. Gå Sion, din konung att möta och allt som fullkomligt osar Första advent! Kyrkoårets start och löftet om att en frälsare är på väg och kommer att födas i ett stall är ju en lycklig händelse.

Men det gjorde jag alltså inte. Tv-gudstjänsten från någon frikyrka kunde inte heller få in ljus och förväntan i min själ. (Jisses, jag är verkligen deppad..) Men det går väl över. Det brukar göra det och det är på den erfarenheten jag förtröstar och i kväll, ja faktiskt, känns det både lite bättre och fridfullare inombords. (Jag kände att stressen minskade direkt, när jag tagit bort några av tomtarna.)

Hursomhelst är det inte ovanligt att jag säckar lite vid den här tiden på året. Det ska medges att jag mår bäst i sol, som de allra flesta av oss, förstås, men jag tappar fort kraft när gråvädret stannat längre än ett par, tre dagar.

Läget är tufft, men vad gäller dagsljuset vet jag i alla fall att det återvänder inom några veckor och fram till dess får jag passa på att tända ljus och förlita mig på att julstämningen infinner sig. Så det är vad jag försöker göra. Om någon dag kommer K upp och då får jag mindre tid för grubbel och grå tankar. För det är värre i tankarna än i verkligheten trots allt. Det ordnar sig nog med min blues. Även detta år.