Mamman minns

På TV sparkar de boll och i huvudet känns det som någon spelar bowling. Inte kul, men jag är ändå rätt nöjd med helgen. Till exempel min mycket trevliga fredag. Då jag och M var på teater och såg De trettionio stegen, på Sara kulturhus. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Men vi överlevde. Dock tänkte jag på, när jag kommit hem, att där måste ha fullkomligt regnat droppvirus från den hysteriskt skrattande publiken.

Dagen efter kände jag mig faktiskt  lite dagen efter och tänkte samma tanke igen. I dag.. ja, jag är förkyld. Men någon gång ska man ju vara det också, så jag ägnar dagen åt vila och kontemplation, blundar och låter tankarna vandra lite varstans, bland annat till barnen.

Det är förstås självklart att de dyker upp i tankarna dagligen och stundligen och just i dagarna mycket på grund av att min son snart fyller år. Vuxen har han blivit, inser jag. Jag är lite sent ute med den insikten – han har faktiskt varit vuxen att bra tag.

Nu ska ha i alla fall firas, har jag tänkt. Jag sade till i god tid att den dagen ska du se till att vara ledig och träffa din gamla mor. Joodå sade han, påminn mig bara. Nästa gång vi återkom till ämnet hade han faktiskt kvar en pytteliten lucka. Jädra unge!

Men jag ska inte klaga. Det är ju roligt att det går bra med hans karriär som hiphopare. Min son skriver texter som får mig att häpna. De är väldigt välformulerade för att vara skapade av en dyslektiker. Kan det vara så att den som med möda bemäktigar sig ett språk blir mera intresserad av ordens användbarhet? Eller också brås han helt enkelt på sin mor..

Denna mor, som hiphoppas (hahaha) hinna klämma in lite firande, trots hans fulltecknade schema. Det var ett bra tag sedan vi sågs nu, tycker jag. Vid det här laget i tankebanornas vindlande färd kom jag att tänka på när barnen var små.

Man var ju ständigt upptagen med en massa dagliga rutiner son medföljer att ha familj. Ibland fick jag en stund över och satte mig för att vila kropp och sinne. Genast: ”Mamma!” ”Mamma!!” Mamma hit och mamma dit, det var som om de inte stod ut med att se mig i vila. Å andra sidan när jag själv ville åt dem lite, prata, fråga, ”Vad gjorde nig i skolan i dag”, ”Var har du lagt din ryggsäck”, osv. Ja då var de förstås helt ohörsamma och kunde traska sin väg mitt i mitt frågande.

Bästa sättet att få dem att prata var att sätta dem bak på cykeln eller i bilen. Då kom det hur mycket information som helst, liksom av sig självt. Bra knep att ta till. 🙂 Riktigt så lätt fixar man det inte i dag..

Jag passade på att ta en titt i min gamla WordPress-blogg innan jag började skriva det här. Hade jag skrivit nåt i ämnet förut tro? Hittade så ”Den lyckligaste dagen i mitt liv”. I den mindes jag en av moderskapets höjdpunkter. Ett stycke gällde en särskilt lycklig händelse:

”De flesta av er som har barn har genomlidit bråk och skrik och konkurrens. Retsamhet, lögner, tjuvlån. Pikar. Gråt.
Man pratade och pratade och förklarade varför man ska vara snäll mot varandra. Man blev ju helt utnött i huvudet ibland! Fostra barn är minsann ingen dans på rosor.

Men så plötsligt hände det. Bråken blev fniss och gemensamma projekt. Mamman som varit buffert blev överflödig. De blev kompisar. Jämlikar. Gaddade ihop sig mot mamman och hade såå roligt åt det.

Vilket härligt minne! Mamman log. JAG log. My work was done. Jag kunde pausa och överlåta en viktig del till next generation. Samhörighet. De har varandra. De har mig och jag har dem. När jag insåg det, var min lyckligaste dag, då och sedan dess.”

Den kan mycket väl gälla fortfarande, fastän de lyckliga dagarna varit många. Nu när barnen inte bor hemma längre kan jag längta nåt oerhört. Och oroa mig. Den tar visst aldrig slut, föräldraoron. Man ville ju ge dem en räkmacka, men livet kan vara en bitch ibland, så är det bara. Nåväl de är vuxna och har redan gått igenom en del. Klarat sig så långt. Jag kan vara hoppas att livet inte ger dem mer än de klarar av att hantera.