Den stora tröttheten

Den stora tröttheten har slagit till. Inte helt oväntat kanske. Gråvädret lade sig till ro över landskapet, under en dryg vecka (eller så..) och mer behövdes det inte. Med åren har dessutom vintermörkret blivit allt svårare för mig att hantera.

Det är inte så att jag ogillar det, men mina energinivåer är ju låga redan innan. Tidigare vintrar har advent varit ett välkommet och ganska uppiggande inslag, men det tycks inte funka längre. Jag börjar känna mig gammal. Nog har jag hört vännerna nämna detta men inte riktigt fattat vad de pratat om: De orkar ingenting, allt tar längre tid och de har blivit både uttråkade och lite nere.

Som om det inte räckte med klimakteriet!! Det är tydligen inte bara hormonerna som bidrar till detta, det har jag läst någonstans. Som barn kände man att livet var fullt av möjligheter, jularna var spännande och somrarna oändliga. Man hade inte hunnit uppleva allt tillräckligt många gånger för att bli blasé. Nu, med åren, är det mesta redan känt och hänt ett flertal gånger och de stora överraskningarna och känslan av nya möjligheter blir mer sällsynta.

Det känns tråkigt nog som om allt bara går runt. På måndag börjar man invänta fredag, och på fredagen vet man att måndagen kommer snabbare än snabbt. Det är en evighetsvandring mellan stationerna jobba -äta -sova, med tröttsamma inslag av handla mat, laga mat, äta mat – och detta ständiga plock!

Jag mins med saknad den tiden när jag var rask och effektiv, saker var nygjorda, städningen avklarad och det mesta gick ut på att ha andra (roligare) saker för sig. Nu tar det förra mesta av tiden och det senare hinner man då inte alls med. Knappt är man klar innan man får börja om. Och då har jag ändå minskat ner på hem-ambitionerna.

Tröttheten äter upp allt. Visst finns det en aning tröst i att jag inte är ensam om det, men den trösten är väldigt svår att hålla i minnet. Lite nu och då överfalls jag av tungsinne, sorg och vemod; jag saknar den jag varit och de jag varit med.

Men jag gör det jag kan. Jag har tagit det strategiska beslutet, att alltid låta trevligheter gå före trista grejer. Jag prioriterar även träning, frisk luft och vila. D-vitaminerna som jag inte brytt mig om att börja med tidigare i höst (tyckte inte att de brukat göra någon skillnad), har jag tagit fram för att knapra på fram till vårdagjämningen.

Så värst mycket roligheter händer tyvärr inte längre. Ingen har vare sig tid eller ork. Och ifall nåt sånt dyker upp får jag kämpa mig fram i den mentala motvinden. När den besegrats är det oftast helt klart värt det. En bra sak är att jag numera kan jag uppleva det roliga när det händer, vilket jag sällan kunde under alla  de år när stresshjärnan gjorde minnet kort och upplevelsen avtrubbad. Ofta fick jag lov att rekapitulera händelsen i efterhand några dagar senare, när jag samlat mig, och inse att jag haft skoj. Nuförtiden är jag inte stressad på samma sätt, så jag kan vara mera närvarande i nuet. Ja, nåt har faktiskt blivit bättre!

Fördelar alltså:
Mer närvarande i nuet
Mer tid över till sånt jag tycker om att göra
Gör mindre av det där som ändå snart måste göras igen
(Bättre ekonomi)

Nackdelar:
Mindre ork
Närmare till sorg och vemod
Färre tillfällen till nöjen
Färre vänner (de som är kvar har inte heller nån vidare ork)

”Livet är inte så jävla rosenrött jämt. Det går flisor ur finglasen efter ett tag, men förhoppningsvis kan man dricka ur dom ändå.”
Ur boken ”Dagen är kommen” (Ninni Schulman)

Sanna ord av Ninni. För visst finns det möjligheter kvar och skulle jag spalta upp de välsignelser jag får uppleva skulle de utan tvivel utgöra en riktigt fin lista. Det är en annan grej jag övar på, att påminna mig om att även om jag är lite sänkt i dag, så var jag nog rätt glad för bara nån dag sedan. Kanske till och med tidigare samma dag! Och en annan grej att komma ihåg: det går nog över om ett tag.

De senaste dagarna har molnen lättat och snön gnistrat ögonbedövande i solen och kylan. Vackert att se på även inomhus, men bäst ändå ute mitt i det. Jag tar även kvällspromenader och njuter som mest de allra kallaste, och glittrigaste kvällarna. Just då är allt som det ska. Jag drar djupa andetag och ser ut över staden och upp i det oändliga. Det fladdrar till i bröstet av jag vet inte vad – men det liknar lycka.

Och snart nog kommer ljuset tillbaka. Minns mina ord, i sommar kommer jag att klaga över att det är ljust jämt.

Jag påstår ganska ofta, att det inte är hur man har det utan hur man tar det, som spelar roll. Men just nu skulle jag hellre säga tvärtom. Ibland är det helt enkelt så att det inte är hur man tar det, utan hur man har det, som är viktigt. Det jag har av det goda finns, även om jag inte kan se det just nu.

Och DET är en tanke som faktiskt tröstar mig.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)