Snart dags

Det börjar ta sig. De senaste dagarna har jag haft yrsel och ini nordens ont i nacken. Värme, vila och värktabletter dygnet runt har varit av nöden. Nej, jag har inte tagit hand om mig riktigt som jag bordat, men nu är snart detta elände glömt. (Dåligt minne är ibland bra att ha.) Eftersom jag fort blir uttråkad och vet att rörelse har bra effekt har jag hållit mig i gång en aning, med promenader, stretchande och lättare hushållsarbete.

Hushållsarbete har dock aldrig varit en favoritsysselsättning. Jag brukade diska när kastrullerna tagit slut och samma med kläderna. Som ung städerska på den stora och skitiga industrin, tyckte jag det kändes helt meningslöst städa hemma, eftersom städvattnet knappt blev missfärgat. Nej som på Skäret skulle skurvattnet vara. Dyngsvart! Dessutom hade jag ju annat för mig, ung och festglad som jag var.

Viss pli på mig var det ändå. Ville ju ändå ha någorlunda städat, ordning och reda. Är nog en sån person som behöver ha det organiserat och prydligt omkring mig. Jag kan faktiskt bli rent av olycklig av oordning. Sen när barnen kom, ville jag förstås att de skulle få ha en sund hemmamiljö. De var heller inga stora nedskräpare så det var lätt gjort hålla efter.

Med stigande ålder har nu orken och motivationen börjat avta. Fast börjat och börjat! Det är mer av en ökande brant utförslöpa från tiden med barn hemma till i dag. Upprepandets meningslöshet står allt mer klar. Städning är överskattat. Ingen ångrar på sin dödsbädd att den städat för lite. Ordning, däremot behöver jag fortfarande. Vissa rutiner och ritualer har jag fortfarande användning för.

Dessutom känns det för det mesta helt ok som uppstart på en ledig dag, att diska undan och plocka ihop och undan. Man behöver inte tänka på vad man gör och särskilt ansträngande är det inte heller. Under tiden kan jag piggna till och sedan känna mig duktig (fast jag bara ”såsat”). Den där stora ansträngningen sparar jag dock till de dagar då det verkligen känns som att jag vill!

Grann gran i umestan

Jag får väl ändå medge att det börjar vara dags att packa ihop julen och städa upp lite. Jag brukar tänka på hon i min mammagympa-grupp som tog fram granen i november och ställde undan julpyntet först i mars.. Det är förstås så det ska vara. Man är sin egen mall och behöver inte göra saker bara för att alla andra gör det. Just nu är här dessutom ganska mysigt. Julmaten är uppäten, julklapparna är öppnade och skräpet omhändertaget. Ingen julstress kvar, så varför inte passa på att slå sig till ro bland tomtar och stjärnor!