Filosofiska söndagstankar

I dag kunde man inte se solen gå ner där jag bor. Men det har varit härligt att njuta av den under helgen. Och dessutom så lägligt, eftersom jag legat sjuk några dagar och då fått motivation till att gå ut för en nypa luft varje dag.

Förr i tiden var det långt mellan gångerna jag blivit sängliggande av en enkel förkylning. Numera tycks de komma allt tätare – kanske beror det på åldern? Trist. Jag blir rätt rastlös. Eftersom jag normalt sett har ganska smala tidsfönster av ork, på några timmar åt gången, för sånt som behövs, önskas och ger resultat, får jag se till att vara rätt effektiv med min tid.

Den här helgen var dock vikt för trevliga saker i lugnt tempo. Natten till fredag vaknade jag till ett antal gånger med stigande insikt om att jag höll på att bli förkyld. Jag blev stressad, vid tanken på mina grusade planer. Lyckades somna om, men varje gång jag vaknade försökte jag tänka ut en strategi för att ändå kunna genomföra det jag hade planerat.

Man måste väl småle ändå. Envis som jag är, trodde jag verkligen att jag skulle få ihop det. Till sist vaknade jag förstås, både bildligen och bokstavligen och beredde mig på en helg i viloläge. Det blev inte så tokigt faktiskt! Jag bor ju ensam (ingen och inget som pockade på uppmärksamhet) och hade handlat dagen innan och kylen var full. Och sol!

Nu börjar jag känna mig redo att lämna sjuksängen. Symptomen har gett med sig. Jag har tagit hand om mig, min täta näsa och min kroppsvärk, tränat lite lugnt och tagit långsamma solskenspromenader varje dag. Vilat däremellan. Det är väl ändå märkligt hur hur sinnesron lägger sig som ett mjukt täcke över en när man gett upp och anpassat sitt tänk.

Det är en nyttig lärdom jag dragit i livet, att i enlighet med den berömda ”Sinnesrobönen” acceptera det jag inte kan förändra. Det liksom ökar valfriheten när man inte behöver stånga pannan blodig mot något utsiktslöst utan kan ägna sig åt saker som har potential till framgång. Som att vila sig frisk, till exempel.

Känner mig lätt i kroppen och lätt till sinnes inför den kommande veckan. Jag har alltid tyckt (optimistiskt) att livet borde vara en räkmacka. Ibland har det varit det också, men för det mesta får man ju lägga ner en del arbete på den där mackan. Ibland finns inget pålägg alls. Bildligt talat alltså, för jag har aldrig behövt gå hungrig och egentligen aldrig saknat något av det materiella.

Så klart har det varit tungt ibland. Men hittills har det ju gått vägen och när jag ser tillbaka på min tid på jorden inser jag att jag är lyckligt lottad. Tänk, alla de som vuxit upp med mobbing! De som tvingas underkasta sig hederskultur. De som tror att vägen ut ur utanförskap är att bli med i kriminella gäng. (Det gör mig så ont om dessa ungdomar, med ett sånt självskadebeteende.) De som förstör sina och andras liv på ett eller andras sätt och får leva med själsliga skador och sina samveten redan från unga år.

Vad kunde gjorts bättre för att detta inte skulle ske? Hoppas innerligt att de som jobbar med detta hittar lösningar och att samhället är villigt att göra vad som krävs. Helst före nåt hänt. Många är kanske redan förlorade, men vi kan väl enas om att försöka rädda dem som ännu inte är inne i eländet?

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad och tacksam mot livet, mot mina föräldrar, mot dem jag mött på vägen. Det kunde ha gått illa även för mig en gång. Men jag klarade mig. I stället har jag allt man kan begära: En familj, en käresta, ett socialt sammanhang att vara i och en i det stora hela förnöjsam tillvaro.

Så vad är då en vanlig enkel förkylning! Kanske lite rastlöst, kanske en aning tråkig, men oftast övergående. Och jag har ju fått njuta min efterlängtade sol! Snart är våren här.