Man blir ju äldre förstås

Jag tror att man i grunden är samma människa genom livet, men nog läggs det till och dras bort med åren. Man blir ju äldre förstås. Man utvecklas och saker händer som påverkar. Ibland ser man saker i nytt ljus eller från en annan vinkel och då ges tillfälle att rucka på gamla sanningar. Då och då rörs det om lite i grytan. Nyttigt, tycker jag och ibland till och med roligt!

Kan det faktiskt vara så att man blir visare med åren? Visst, det känns inte alltid så. För det mesta går man väl inte omkring och känner sig vare sig gammal eller vis. Dock kan jag ibland höra mig själv säga saker som överraskar i klokhet. Andra tillfällen känner jag mig mest som ett tjoller. (Det senare är nog aningen roligare.)

Men hur mycket förändras man? Är det bara ytskiktet som ändras, tro? Inget försvinner väl helt och nytt byggs upp över gammalt. I min åldrande person ligger den gamla Lena i olika lagerrum som hänger gåtfullt samman. Hon tittar ut när jag minst väntar det. Mest inombords, men lika gärna när jag någon gång råkar få syn på mig själv i en spegel. Det yngre Lena ropar Hjälp! Vem är den där gamla tanten?

Tanten ute i det fria

Likadant kan det bli när jag möter någon jag inte träffat på länge: Men jisses, vad hen har blivit gammal. Känner de detsamma när de får se mig? Antagligen. (Varför skulle jag vara den enda som häpnar vid min anblick…)

Lite märkligt dock, att jag inte uppfattar de vänner jag sett ofta genom åren på samma sätt. De är för evigt inetsade i mig som de var och såg ut när vi första gången sågs. Jag antar att det har att göra med att när man gått sida vid sida så lång tid, då smyger förändringarna på i små, små pyttesteg. Det blir inga dramatiska förändringar. Samtalsämnena kan dock få en viss förskjutning.

I ungdomen pratade man förälskelser, relationer och nöjen. Man pratade drömmar och planer och fokus var riktat framåt. Med åren blev samtalsämnena nog lite mer konkreta och vardagliga. Men också djupare. Bekymmer och glädjeämnen med jobb och familj tog mer plats. I alla fall för mig. I nuläget handlar det väl om i stort sett samma saker, men nu kan vi även roa oss med att prata kroppens förfall och diverse krämpor. Och förstås döden, som extra grädde på moset.

När vi numera pratar om livet, min vän sedan många år och jag, står det tydligt att vi har åldrats, Vi gnölar om bristen på ork, att kroppen värker här och där och inte fungerar riktigt optimalt längre. Om mörkerseendet som blivit sämre och om insikten om vår dödlighet, som blir allt tydligare. När vi gnölat klart gör vi oss själva glada igen, för man vill ju inte gärna gå ner sig i eländet.

Lite kul måste man ju unna sig att ha

På mitt kära Facebook kom ämnet ”så tungt livet blivit” upp. Många röster höjdes om åldrandets vedermödor. Andra menade att vi får väl ändå betänka alternativet. Bli gammal, eller dö ung. Och nog finns väl fördelar i att bli äldre?

Det kallas ibland för ”No bullshit-åren”. Då man skalat av några lager social fernissa och insett att många måsten inte är det. I alla fall inte nu längre. Det sägs att kvinnor blir mer nöjda med sina kroppar efter klimakteriet. Man är mer stolt över vad man klarat och mindre självkritisk. Lusten att behaga för att bli godkänd har ebbat ut. Numera känner jag mig mera accepterande och mer grundad som person. Inte perfekt, nejnej. Det är inte alltid en vacker syn den jag är och blivit, men den är mer sann. ”What you see is what you get” liksom. No bullshit. Vilken härlig känsla!

Med färre krav och mera tid kan även få uppleva att många minnen dyker upp. Ett återseende på ont såväl som gott. Minnen av småbarnstiden och den egna barndomen. Familjerelationer och diverse händelser genom åren. Triumfer och förluster. Minnena ramlar in i ett helt sanslöst och ofta obegripligt mönster. Ibland sorgligt, men även intressant. Ja, nu har man tid och mognad att reflektera, summera kanske sakna och sörja. Kanske försonas, Kanske känna tacksamhet – eller bitterhet.

Kanske är det därför de ledsna rösterna tycker att åldrandet känns tungt? Jo, jag kan verkligen känna mig ledsen, vemodstyngd och sentimental. Det får vara så, tänker jag. Det är helt ok om än väldigt o-roligt. Men jag försöker ändå vända ner sorgekorten och vika upp tacksamhetskorten. Bra jobbat Lena, tänker jag och ger mig själv en uppmuntrande klapp. Allt blev kanske inte bra, men allt blev inte heller så dåligt. Och här är jag ju nu.