Måste man va snygg?

Häromdagen satt jag och tittade i en ”damtidning”. Tanken kom för mig: ”jag önskar att jag iddes använda mascara oftare”. Och det önskar jag nog lite grann nu och då, men är på riktigt för lat för att sminka mig mer än bara vid enstaka tillfällen. Då och då får jag ryck, fixar fransar och mun och då står det förstås klart att jag ser båda piggare och snyggare ut.

Å andra sidan, om någon annan skulle sagt nåt om detta till mig skulle jag troligtvis bemött dem med avig attityd. För det är en sak vad jag tycker och en helt annan sak vad andra tycker. Det är ju ändå upp till mig, eller hur? Andra får tycka vad de vill om mitt utseende.. men om huruvida det ska göras något åt det, är inte deras sak. Står de inte ut, får de blunda eller nåt.

Kända kvinnor blir ständigt bedömda och dömda. Ålder och utseende bedöms, oavsett andra kvalitéer och kvalifikationer. Spelar ingen roll vad de gör, hur duktiga de är på vad de gör, erfarenhet, eller annat som kan vara relevant, åsikterna (och ibland även hånet) haglar.

Författaren och krönikören Tone Schunnesson har visst blivit påtalad (av en uppenbarligen ”vänligt sinnad” person) att hon är ful. Hennes reaktion är den enda rimliga. ”Ja, jag är ful, vad ska du göra åt det?”

Sköningen Tone S

Men vem är egentligen ful, vem är vacker och vem bestämmer det? Blir det bättre om man målar över alltihop? När blev det förbjudet att vara ful? Många har skyndat till hennes försvar och sagt att hon visst är både vacker och snygg, men jag undrar faktiskt, måste man verkligen vara vacker? Kan man inte få bara vara?

Vara sig själv, med bra och dåliga sidor, sig själv, med dåliga och bra ”hårdagar”, slät som en marmorstaty eller med med finnar, gropar och valkar. Sig själv helt enkelt. Duga som man är. Om Sjunnessons mentala välgörare kände mig skulle hen förmodligen kunna säga mycket elakt om mitt utseende också. (Fast jag är ju inte känd.)

Och det skulle förstås inte kännas roligt, samtidigt som jag snabbt skulle återhämta mig, för jag bryr mig måttligt mycket. Liite bryr jag mig allt ändå, i varierande grad efter dagsform och dagshumör – och efter situation. Men ändå. Jag har en viss fåfänga. Jag älskar skor, smycken och snygga kläder. Mindre benägen för smink som sagt. Det är ju så rackarns mycket jobb och jag som knappt kommer ihåg att kamma mig!

Som yngre hade man det mycket enklare på många sätt. På den tiden hade vi knappt hört talas om foundation, concealer och andra mer avancerade sminksaker. Det fanns inga anti-ageprodukter ännu och allt vad det nu heter. Det var bara filmisar som lyfte sig. I den åldern brydde jag mig nästan bara om nästa utekväll! (Kanske lite om jobb å killar å sånt också..)

Med åren – lite rundare och gråare för vart år – har jag valt att gå en allt enklare väg: att bara hänga med i utvecklingen. Det ska va gött att leva. Jag känner att livet är för kort för att banta, för att klämma in mig i obekväma kläder och försöka se yngre ut än jag är. Orkar heller inte springa runt och shoppa på samma sätt längre och har anpassade krav på grejerna jag köper. Bekvämt ska det vara. Snyggt också – självklart (och helst).

Undertecknad

Men – borde jag kanske ändå engagera mig i rynkor och nasolabialveck?*) Eller ska folk behöva se mitt sanna yttre?

Svar: Jajamensan! Take it or leave it. Trivs man så mår man bra och är snäll och det gör en till en sköning på det enda sätt som räknas. Då kanske man har roligare saker för sig än att bittert och elakt ge sig på Tone Schunnesson!

*) Nasolabialveck: ”…ett första tecken på att vävnaderna i ansiktet förlorat volym eller sjunkit ned. Därefter kan mungiporna börja följa med nedåt vilket då kan leda till s.k. ”sura mungipor”. Om vävnaderna fortsätter att sjunka utvecklas efter en tid ”hamsterpåsar” nedanför käkbenet…” (plastikoperationer.net)

Den som prenumererar på ETC kan läsa här: Tone Schunnesson: ”Ja, jag är ful – vad ska du göra åt det?” | ETC nyhetsmagasin