Utmanande tider

Solen gör gott dessa dagar. De senaste månaderna har varit lite utmanande, tycker jag. Det har varit alldeles för många mulna dagar och känts tyngre och sorgsnare än vanligt. Som grädde på moset har jag haft envist återkommande förkylningssymptom. Till slut brast de symptomen ut i en fullskalig Covid-influensa.

Det var väl inte direkt kul i sig, men gav ändå goda skäl för mig att sluta kämpa emot så förbaskat. Det blir väl ofta så att man biter ihop och försöker göra sitt bästa fastän varken kropp eller själ samarbetar. Men när jag väl kastade in handduken kändes det mest av allt bra. Jag kunde unna mig att ge upp motståndet. Det känns nästan som en lyxgrej! 

Under många år har jag inte velat sjukskriva mig när jag varit krasslig, utan använt arbetstidsförkortning och annan ledighet när jag varit sjuk. Det fungerade ändå bra, mest för att jag sällan var sjuk någon längre tid än ett par dar. Det och för att jag inte jobbar heltid – inte ens alla vanliga dagar i veckan. (Å andra sidan är förstås inte sjukpension någon ekonomisk dans på rosor, men då är det i alla fall meningen att man ska ta hänsyn till att man inte är frisk.)

Hur som helst har jag alltså inte varit på topp ett bra tag. Förkylningar, mörker och en medicin som ska sättas ut samverkar. Ja, var bara att inse att det inte skulle bli lätt och i stället fick jag spana ut i mörkret efter den fladdrande lågan som kallas hopp.

Vi behöver mer hopp lite till mans tror jag, i dessa tider. Till och med Riksbanken tycks anse att svenskarna blivit på tok för pessimistiska och dystra. Ekonomin sjunker som en sten och är nu bland Europas sämsta. Samtidigt är just de (Riksbanken alltså) kanske den främsta orsaken till att svensken i allmänhet inte längre vågar ägna sig åt vare sig ekonomiskt lättsinne eller annat lättsinne. (Det var förstås precis detta man varnade för när Riksbanken började höja styrräntan, men huur skulle de kunnat aana att folk skulle ta dem på allvar? Ja, jag är förstås ironisk nu.)

Men krig i Europa, dumma Erdogan och en global ekonomisk kris kan ju få den muntraste att dra ner på de positiva förväntningarna. Jordbävningar, död och svält. Ja. 

Men vi människor härdar ju ut, för vad skulle vi annars göra? Det kan ju bli bättre snart. Det kan förstås också bli värre, men sen blir det väl bättre? Vi behöver hålla tanken på bättre tider vid liv, likt en hoppets låga. När den fladdrar till måste den skyddas och medan den brinner måste den näras.

Sedan tjugofem år tillbaka har jag återkommande depressioner. Har alltid åkt upp och ner i måendet och har heller inte levt livet på det enkla sättet alltid. Men man lär sig ett och annat på vägen, det gör man. Det var inte alltid mörkret som skrämde mest, utan bristen på liv i livet. Det är svårt förklara tycker jag, men jag brukar säga till folk att det är som om all färg försvinner. Allt blir grått och luften otroligt tung att andas. Alla känslor blir stumma och förtvivlan är inte bara en känsla utan en djupt integrerad egenskap man bär omkring med.

Jag skulle nog säga att jag varit djupt deprimerad sex eller sju gånger sedan 1997. Lika hemskt varje gång förstås, men konstigt nog har erfarenheten gjort det lite lättare för mig att hålla hoppets låga vid liv. Jag vet ju med mig att det en dag vänder. Jag kan till och med nästan förutspå när, beroende på hur länge det pågått och vilken årstid det är.

Kanske är det en märklig sak att säga och det finns förstås inga garantier för mina spådomar. Inte heller finns garantier för att det alls kommer att gå över. Ändå tror jag på dem. Det brukar ju sägas att det sista som överger människan är hoppet. Utan hopp inget liv. Men man kan ju vända på det och säga ”utan liv inget hopp”. Det vill säga, så länge det finns liv finns det hopp. Floskler? Inte för mig i alla fall.

Någon dag, fastän färgerna är borta och allt känns bara grått och dött; någon dag händer det att en flik av sorgen viker undan och en strimma ljus går igenom. Det fladdrar till i själen, man anar att ett inre leende vill fram. Nu snart viker molnen undan och färgerna får liv på nytt. Ljuset börja värma.

Så blir det inte för alla, jag vet. Men du och jag: Vi får ändå lov att tänka oss att det kan fungera så. Vi får också lov att hoppas på bättre tider, för såväl krigsdrabbade som för människor som är utsatta på annat sätt.

I människan, när hon än levt, var hon än levt, har den funnits, den där lilla glipan. Mitt i kriget, i alla hårda tider under historiens gång har det dykt upp små flikar här och där, där ljuset kunnat skina igenom. Kanske bara för en stund, men det har givit mod och ork att kämpa vidare.