Arbetslivserfarenheter

Mitt första jobb fick jag direkt efter skolavslutningen i nian. Man sökte folk. Jag gick dit och blev anställd på direkten. Där, ”på golvet” i ett hamburgerhak, jobbade ett antal tjejer i min egen ålder. Tre chefer hade vi. Män – uppenbart inte vana att leda ungdomar.

Arbetsmoralen i laget var sådär. Personalträffarna lämnade en hel del att önska. Där förekom väl mest envägskommunikation. Där förekom även alkohol, vilket många av oss (inklusive jag själv) tyckte var fränt. När jag jobbat där ett tag tröttnade jag dock på situationen. Många var de förmiddagsskift då jag blev lämnad kvar med de uppgifter andra struntat i och blev därmed den som fick jobba över.

När jag tog upp det på personalmötena, samtidigt som jag också påpekade det olämpliga i att bjuda 16-åringar på alkohol, blev det inte jättepopulärt. Nåväl. Jag fortsatte med mitt klagande och sade dessutom upp mig två gånger innan jag till slut hängde upp förklädet för gott.

Lärdom: Ta ansvar, men låt dig inte utnyttjas.

Anställning två på lärdomsschemat blev som städerska på den stora industrin. Där jobbade över tretusen personer som mest. Det var nog den roligaste arbetsplats jag haft. Och den mest utvecklande för mig som person. Under de åren fick jag upp ögonen för fackliga och politiska frågor och dessutom många förebilder av båda könen. Jag fick utbildningar och uppdrag. Med tiden väcktes drömmen om att få jobba med information och kommunikation och jag började plugga.

Lärdom: Lågstatusjobb kan också vara utvecklande. Mitt hjärta sitter definitivt till vänster.

Jag älskade att plugga! Det blev på alla sätt en mycket rolig, lärorik och utvecklande tid. Ett fel valt utbildningsspår gjorde tyvärr att jag kom av mig. Beslutade mig för att jobba ett tag och klura ut nästa steg i lugn och ro.

1990-talet var inte riktigt i form. Jag blev arbetslös. Fyllde tiden med ströjobb, sommarjobb och lite mer studier. Då kom barnlängtan. Lika bra att passa på nu tyckte jag och efter inte särskilt lång väntan kom min dotter till världen. Älskade barn! I samma veva drabbades jag av en kronisk sjukdom. Men jag knogade på och det gick framåt, tyckte jag. Jag hittade en väldigt bra kurs i marknadsföring hemma i stan, fick mitt andra barn och var nu verkligen redo att ta nya tag.

Arbetsmarknaden hade fortfarande inte riktigt återhämtat sig. Jag gick en EU-finansierad utbildning för att lära mig så mycket som möjligt om datoranvändning och blev sedan anställd på beredskapsjobb hos samma utbildningsanordnare. Det skulle bli såå roligt!

Men det blev det inte. Jag kände hur jag stadigt tappade all gnista. Chefen var verkligen ingen idealisk ledare. Ingen rast och ingen ro, eftersom verksamhet och lokaler kom att ändras väl ofta. Många av oss som jobbade där blev frustrerade och oroliga. Men våra åsikter kunde inte påverka just något.

Jag försökte härda ut, men till sist slutade jag nästan helt att fungera. Jag reagerade inte på konstigheter som tunnelseende, hörselbortfall och tappat minne. ”Jag är bara lite stressad just nu”. Snart vänder det, hoppades jag. Och visst vände det – när det nu bar rakt in i väggen.

En dag tog det alltså helt stopp. Kanske var det inte chefens fel, kanske var arbetsorganisationen helt ok? Kanske var det som hände mig helt frikopplat från jobbet? Den ångest jag kände var hursomhelst förödande.

Lärdom: Bra ledare växter inte på träd. Det är inte bra att bara köra på fast man mår som skit och är stressad precis hela tiden.

Så där satt jag, allvarligt deprimerad nu ovanpå allt. Utmattad, helt förkrossad och även helt sjukskriven. Det blev bättre ett tag. Jag gick tillbaka till jobb på halvtid, men nej.

Under flera år var mitt enda mål att ta hand om mig själv och mina barn. Så småningom kanske ändå komma tillbaka ut i arbetslivet. Och det kan jag säga: Försäkringskassan var inte till just någon hjälp. De krävde min rehabilitering, men sade ingenting om hur den skulle bli verklighet. Allt fick jag hitta på själv och när jag begärde att de skulle engagera sig fick jag höra att de inte hade några resurser för det.

Lärdom: Livet är mitt eget ansvar och vill jag ha hjälp måste jag be om den – från rätt personer.

Nå, de backade upp mina idéer så gott de kunde.. En dag kom de stora utförsäkringarnas tid. Jag var dock förvarnad och därmed rustad. Min sjukdomsdiagnos skulle nästan garanterat underkännas vid en ny ansökan om sjukersättning. Det fanns vissa symptom som inte helt var utredda och förklarade. Nu var det dags ta reda på exakt vad som felades mig. Hela den processen blev oerhört tärande på exakt alla sätt. Ärren från denna tid sitter kvar, men det hela slutade för min del ändå rätt väl.

Lärdom: Ibland måste man ta omtag och söka nya vägar för att komma vidare. Ibland har man tur.

Ja, ibland har man tur. Processen landade i en fungerande behandling och även ett jobb. På minussidan hamnar en skilsmässa. Under den här tiden kunde jag börja arbetsträna och fick prova mig fram i lugn och ro. En dag satt jag där på mitt nya jobb och insåg: Nu jobbar jag med det jag drömde om en gång i tiden! Sedan dess har jag bytt arbetsuppgifter, men har fått fortsätta lära nytt. Bra för både hjärna och självförtroende.

Lärdom: Jag är tydligen den tjurskalliga typen. Det kan göra all skillnad i världen att någon tror på en! Man får (till och med bör ibland) släppa taget när allt blir övermäktigt. Sen, när man hämtat sig, ta ett omtag.

Ja, det var det, det. Nu sitter jag här och inser att pensionen närmar sig. Med hälsan är det si och så.. Jag blir nog ingen välbärgad pensionär, men allt kunde faktiskt gått helt åt fanders! Därför försöker jag se tiden an med förtröstan. Jag är väldigt tacksam för alla lärdomar och den hjälp jag fått på livsvägen.