Att jag överhuvudtaget tog mig upp i morse är en gåta mindre värd att undersöka, men jag är förvånad över att jag lyckades behärska mig och begränsa utbrottet och dess skador till tre svordomar när det glas med vatten jag tänkte föra mot munnen stannade vid diskkanten och slogs i tusen spillror direkt efter jobbet. Inte för att jag brukar måla svarta framtidstavlor, men efter att ha torskat i nattsömn de senaste dygnen och natten till idag legat och snurrat bland kuddarna tills klockan började glida in mot vargimmen innan jag till slut fick slumra in brukar i vanliga fall leda till att mitt humör ansamlar sig en mindre beundrarskara och samtidigt en viss ågren, men idag har jag känt mig både tillgångsnyttig och fått höra min uppskattning flertalet gånger, så jag antar att några spärrar sitter kvar.

Men efter att ha tvångsfött mig med kaffe under dagen så har jag nu ikväll tvingats isolera mig själv när jag står i bjärt kontrast till lugn och trevlig. Det blir en tidig dumpning.

Så fick jag min sista semesterhelg som jag önskade med sol, got mat och sällskap i toppklass! 🙂

Kom i eftermiddags hem från en tvådagars i Skellefteå, där ingenting har handlat om något annat än ren njutning. Eller vad sägs om avokado med löjromsröra, fänkålsbakad lax med potatis- och parmesanflarn före glass med hallon och chokladsås som dessert? Sista flaskan Obelisk från Egypten sprättades och genom vardagsrumsfönstret kunde vi höra festlystna glada semesterfirare från Nordanå dit även jag och mitt sällskap senare under kvällen begav oss för att lyssna till huvudplåstret Veronica Maggio, som trots vad som verkade vara dåligt inställt ljud på scen kammade hem fullt godkänt. ’Jag vette sjutton vad jag pratar om’ hördes det i ett mellansnack, och som svar på det ville jag säga henne ’men prata inte då, sjung istället!’

Dagens utflykt gick utmed älven och norra Bergsbyns sommaridyll Tuvagården där riktig svensk, lantlig sommaridyll kändes i luften och där riktigt bra fika/käk går att handla för en (blivande) students penning. Att känna sanden mellan tårna kan aldrig jämföras med något annat, och i helgen har det till och med varit roligt att byta blöja på Prinsessan Spjuver! (Även kallad Melissa och min systerdotter.)

I övrigt har jag på allvar börjat förbereda mig för fattigsjagtider, då jag förutom gått på gratiskonsert och inte tvättat håret på två veckor även lagat trasiga sockar, fått ärva gamla kläder samt övertagit en soffa i fourth hand, mest för att den var på väg till skroten och jag ögonblickligen föll för skönheten som en gång i tiden stod i min mammas pappas föräldrars hem. Jag vet inte om jag törs, men den behöver stoppas och kläs om..

Nu ska jag sova, så jag orkar vakna i morgon efter en kort men intensiv och minnesvärd semester! – Kanske den sista på lääänge?!  

Så har även jag (!) sett den omtalade filmen från 96 regisserad av Kjell Sundvall (fast jag undrade ett tag om inte Marin Scorsese också han hade ett finger med, sådana här skruvningar brukar han vara rätt duktig på). Filmen handlar om en frånskild Stockholmspolis som flyttar hem till Norrland igen och till sin bror efter att deras pappa gått bort, och söker en ny tjänst inom polisen där. Han tillträder rätt snabbt och sätts att utreda ett antal tjuvjakter som ägt rum runt trakten, och medan han utför sitt polisarbete får han en riktig uppvisning om vad hållabakomryggen innebär samtidigt som hemska sanningar dyker upp. Filmen är så jäkla skruvad att jag blir riktigt mörkrädd när jag läst att den är verklighetsbaserad!

Nej, tacka vet jag Hitta Nemo, en helt klart Lindavänlig rulle med välskrivet manus som man bara får söta drömmar av. Karaktären Doris är den helsnurriga fisken som försöker hjälpa Clownfisken Nemos pappa att hitta sin son, som blivit tagen av hemska människor och satt i akvarium. Bakom Doris röst gömmer sig en av mina favoritkomiker, Ellen Degeneres. Synd man bara har tre kanaler!

Från Youtube till er, Ellen Degeners och den tidigare senatorn och.. ja, ni vet.

Söta drömmar!

’School’s out fpr ever’ var något jag verkligen kände när jag i vit klänning dansade med den något onyktra, skrikande folkmassan på väg från kyrkan och mot den förväntade friheten 2002. Idag, sju år senare, har jag fått den frihet jag längtade efter och mer därtill. Antagningsbeskedet som tidigare landat i min brevlåda har känt så avlägsen, men nu börjar det kännas verkligt. Idag, om precis en månad, sitter jag med på uppropet..

I veckan har jag haft finbesök av La Familia som tacksamt stått modell för mitt fotograferande, så stunderna mellan förrådsrensning och kartongerna som fylls tackar jag google för Picasa samtidigt som jag besöker mr Fuji (som för övrigt bjuder på hundra bilder just nu). Visst hade det varit roligt med Photoshop, men den här gratisversionen fungerar alldeles utmärkt för en amatör som jag och eftersom modellerna är så fina behövs det bara lite finputs på förstoringarna som ska bli födelsedagspresenter. En dag att minnas! 🙂 

Nu laddar jag inför sista semesterhelgen! 

..

Idag får persiennerna förstärka mörkrets omfamning och morgonrocken döpte jag om till Rock-all’round. När Solen visar sig nästa gång ska jag fånga henne!

Sitter på mitt musikmoln och bläddrar bland filmer, böcker, fotoalbum och gamla brev. Det är svårt att hitta inspiration till någotsomhelst en dag som denna, men att läsa gamla memoarer blev min underhållning.

För tio år sedan skrev jag dagligen om allt som gav intryck och trots att jag själv alltid varit tondöv i praktiken har musiken alltid funnits som en röd tråd genom det mesta. Av riktigt bra musik kan man bara falla tillbaka mot ryggstödet och känna pulsen varva ner, samtidigt som den ibland kan vara otroligt energigivande och ge sådana glädjerusningar (som aldrig får filmas!)..

Under tiden som jag lyssnar i mitt gungande fastland förundras jag över vilka mästerverk Timberlake och Timbaland genomfört. Om Michael Jackson på sin tid var vad Elvis var på sin, så borde nästan Justin räknas som dagens popkung och Beyonce vara den kvinnliga motsvarigheten steget efter Madonna?! 

Jag var sexton år gammal när jag förälskade mig i Blair Underwoods karaktär i serien City Of Angels, där jag även hittade ledmotivet som en (av två) låtar jag absolut vill ska spelas på min begravning. Jag befann mig inte alls i någon svacka utan tyckte bara att den var så otroligt vacker. Den känlsan har inte avtagit.

Är den inte vacker, så säg..

 Tack för all uppvaktning, Ni är blommorna som färgar ängarna

och gör det gröna lite grönare =)

Så har jag äntligen passerat den ångestframkallande åldern tjugofem. I ett helt år har jag vaknat varje morgon med verklighetens facit över gårdagens drömmar och kunnat konstatera att jag inte är någotdera av vad jag dikterade som barn. Framförallt inte miljonär. Att jag inte har uppnått mitt självförverkligande eller upprättat storverk har piskat mitt samvete på det mest infernaliska sättet eftersom jag alltid velat leva mina drömmar.

Men nu är jag tjugosex år, och allting känns mycket bättre.

Jag har under natten till idag kommit fram till att all den lycka jag åtrådde som barn och allt det jag ständigt varit på jakt efter egentligen bara handlat om status och accepterande, inte så mycket om mig själv. Prylar i all ära, men ett skåp fullt med porslin eller en gräsmatta full av grönska värmer inte ett fruset hjärta. Mallen jag har gått efter kan vi kalla Grannen.

Efter den tidiga morgontimmens uträkning och dagens första uppvisning mot spegeln löd för första gången på länge inte hälsningsfrasen med slagord, fastän jag såg ut som ett möglat hallon i håret och hade mascara fastkletat ända upp till öronen. Jag letade fram ett oskrivet blad i dagboken, rev loss det och antecknade det stycke som hädanefter kommer att fungera som min egna och enda bibel. På lappen skrev jag; lev din verklighet – så kommer det att bli din dröm! Så höll jag en kort själamässa av mitt gamla jag varpå jag hädankallades samtidigt som jag blev pånyttfödd.

Ja må jag leva. Och mår jag, så lever jag!

– Bästa sättet att lyckas är att överdriva – Oscar Wilde . 1854 – 1900

Sitter här i min lägenhet och lystnar till tystnaden. Ljudet av ensamheten överröstas ev ekot från rösterna som fanns här tidigare idag och som lämnade efter sig den energi jag behöver för att inte känna mig, just ensam.

Igår, idag, imorgon. Them girls, my girls.

– | Det tar lång tid att skaffa sig gamla vänner | – 

Vilken kickoff!

Har just landat efter fyra helt otroliga semesterdagar med husvagn. Starten gick om fredagen mot vad som verkade vara bättre väder, men kylan till trots värmde hela festområdet och dess stämning både kropp och själ. Omän vårt sällskap inte är några inbitna campare med varken tio kvadratmeter trätrall eller medplockade blomlådor som platsmarkering där vi i likadana träningsoveraller kunde sitta och stirra ut våra grannar genom ett förtält större än vår husvagn så kände vi oss ändå mer hemma än som gäster där vi satt i gräset och drack vin ur pappersmuggar och skrålade ut våra hemska, falska stämmor tillsammans som uppvärmning.

Inne på huvudarenan kom vi i lagom tid innan den riktiga festen skulle spraka loss. Det märktes på långt håll att något var på gång när till och med Tommy Körberg stod och trampade fötter bland en massa partystämda deltagare. När så väl tiden stod inne för det världskända popbandet BEACH BOYS höll publiken på att explodera av förväntan, och när de väl äntrade scenen fanns det nog ingen som inte tog ton! Att bandmedlemmarna numer endast går under betäckningen boys vid framförande av deras en gång i tiden välproducerade musik och inte längre har krafter kvar att spela live var nog inget som gjorde någon besviken, dom har redan charmat oss! Fun fun fun!!!

Efterfest, folkfest och Halleluja-moments till STÄNDUT BLAKK. Stämningen var så kolossalt härlig och bandet så förbenat bra att jag redan då kände att semesterhelgen var lyckad hur dom efterföljande dagarna än skulle bli. Att den skulle bli mer fulländad än så hade jag inte ens hoppats på.

Snabbdusch, snabbfix och snabb entré till lördagskvällens uppvisning med ingen mindre än Jerry Williams. Ingen hade velat tro mig, men publiken var stor, stämningen större och mannen STÖRST. Här kom karln med inlevelsen, energin, scenspråket och publikkontakten! Att en strand som inte bjudit på mer än tolv grader under dagen kunde förvandlas till en plats med rena högtrycksvärmen under en timma är ofattbart! Att Jerkan dessutom drog större folkmassa än BB kunde endast förstås genom egen närvaro.

Helt klart nöjda checkade vi ut om söndagen och placerades oss i ångbastun på äventyrsbadet efter att ha provåkt alla attraktioner. Skellefteå och Vitberget skulle bli vårt nästa övernattningsställe och tre generationer släkt skulle besökas under två dagar. Det var även här åtminstone jag fick uppleva campingkulturens riktiga baksidor – för många campinggäster töms glasen varje kväll och den enda fristaden man får under semestern är på toaletten. Att spola spola spola i förhoppning om att kväva snyftningarnas ljud genom dörrspringan och riva toalettpapper för att fortsätta låta platsen verka upptagen är ingenting i jämförelse mot att låsa upp dörren i tron om att man är ensam och helt plötsligt blotta sina röda kinder inför helt främmande människor. Jag avundas inte campingnördarna.

Skellefteå bjöd förutom på gott käk, gott sällskap och gott humör på vansinnigt roliga återseenden och nostalgi. Kramkalas på kramkalas och åter kramkalas fick stå som tre stora rätter under dagen innan vår resa hem till Vindeln igen.

’You just got shot in your face with a Star Trek SpaceShip WaterGun filled with chocolate sauce’
– så tackar man, och hivar iväg en Bacon Double Cheeseburger mellan skulderbladen adresserat till samma person och fyra stycken till.

Tji får man för att man lägger sig för vad man tror ska bli en stunds blund efter middagen. Jag lyckas alltid sova bort slutet på filmen och vakna när alla andra sover! Och jag lär mig aldrig!
Tur facebook finns, och nattmänniskorna där. Och att jag jobbar kväll i morgon, så att jag kan sova ut lite.

– Antingen vet man vad livet går ut på eller så är det bara snurrigt och flamsigt – Anton Tjechov – 1860 – 1904

Har just kommit hem från kvällspasset och fick en smäll rakt i ansiktet när jag klev in genom dörren. Temperaturen i vardagsrummet var inte densamma som tidigare idag sedan acn stått på högsta effekt sedan i morse, nu hade jag 18 grader! Så här sitter jag nu med en tekopp och fleecetröja – härligt när tekniken fungerar!

Har nedräkning till semestern, tre arbetsdagar kvar! Tänkte inviga helgen med husvagnssemester i Piteå, med strandpojkarna och en gammal favorit Jerry Jerkan Williams! Jag har så många härliga minnen från barndomen när jag och mamma satt i gambiln’ och körde mot ingenmansland sent om kvällen, skrålade högt och falskt och klappade takten till Did I tell you.. Att få öppna upp semestern på stranden med honom kan bara bli bra! Han har en sån sjujäkla energi som smittar! =)