Ingen färgsprakande historia

Hemma diskuterade vi alltid politik när jag var liten. Varje gång det var rapport på tv så satt vi där i soffan och diskussionen handlade om orättvisor och vad som hände ute i världen. Det var högljutt och rättframt, vänner och bekanta på besök undrade nog ibland var de hamnat.

Det var en viktig skolning jag fick om livets villkor och hur viktig politiken är. Jag hade en bra uppväxt men var ändå en hyreshusunge i villakvarteren. Tidigt förstod jag att det fanns skillnader i livsvillkor och det formade mig.

I skolan var alltid samhällskunskap ett av favoritämnena. Under gymnasiet började jag på allvar skriva insändare om vad som borde göras och politiker som svek. Jag var arg och ung.

Så småningom räckte det inte med att enbart tycka till. Jag blev medlem i Socialdemokraterna när jag var 20. Att det blev just då var en slump, men det hade skett förr eller senare. Att Socialdemokraterna stod på folkets sida hade jag räknat ut och jag ville ta ställning. Det kändes rätt.

För mig är partiet ett uttryck för när vanligt folk går samman, kastar oket från sina axlar och säger ifrån att livet kan vara bättre än så här. Jag förstår historien och den uppoffring som människor behövt göra för att jag ska kunna leva det liv jag gör idag med en lön att leva på, semester på sommaren och sjukvård när jag behöver hjälp.

Vi vill ha ett samhälle som håller ihop. Vi ska ta hand om varandra och vara varandras jämlikar. Det ska inte vara så att folk ska vara fattigt och de i samhällets topp dra ifrån och bli allt rikare.

Socialdemokraterna är ett parti med få färgsprakande utspel och enkla penseldrag. Det är ingen slump. Socialdemokraterna tar ansvar för att politiken håller ihop i vetskapen att annars är det alltid de som har det sämst som drabbas. Man kan lita på vårt parti och därför är jag medlem.