Om att koka kaffe

Carin Jämtin blev inte minister. Hon valde att stanna kvar som partisekreterare för att hon behövdes där. Media förundras och det spekuleras i om det var en petning nu när hon inte ges en ”fin post”. Jag läser Jämtins citat och tänker att äntligen någon som förstått det här. Partisekreterare är lika fint som att vara minister.

Eftervalsdebatten inom socialdemokratin återupprepar gamla mönster. Där finns den skarpa vänsterdebattören som ropar på mer vänsterretorik, den som oroar sig för hur vi bemöter SD och den som nu myser för att (s) tagit kommandot om mitten. Det man har gemensamt är att fokus ligger på kampanj och utförande snarare än hur man bygger bas och skapar jordmån för socialdemokrati.

Ett nytt socialdemokratiskt ledarskap behövs. Eller ett återupprättat. Där folkrörelsens betydelse är gjutet i betong och ledarna finns där i skyttegravarna med gräsrötterna.

Ibland hör jag uttalandet ”man ska ju inte behöva koka kaffe i 10 år för att få ett politiskt förtroendeuppdrag”. Och jag dristar mig till motfrågan – varför inte? Jag har kokat en herrans massa kaffe och det har varit nyttigt. Jag lärde mig förstå vad folkrörelse är. Jag lärde mig lyssna och att förstå partiet. Det har gjort mig till en bättre förtroendevald som står starkare.

Låt mig berätta om min partivän Eila. Hon är 70 år gammal och ibland värker höften. När den socialdemokratiska föreningen i mitt område ska dela ut områdestidningen så är hon den förste att ta på sig den uppgiften. Trapporna är många och jobbiga i hyreshusen. Där andra tar 300 tidningar där tar Eila 1300.

Eila har kokat mycket kaffe. Men hon förstår att den uppgiften behöver göras likväl som att sitta i nämnden. Det handlar om en för alla, alla för en. Vi är alla lika viktiga för att helheten ska fungera.

När leendena glänser på statsråden så tänker jag på Eila. Det var sådana som hon som gjorde det möjligt att dessa 24 män och kvinnor står där. Arbetarrörelsen behöver ett ledarskap som bygger partiet. Och Jämtin visar väg.