Det måste bli ett slut

Jag sitter och lyssnar på personalen på IFO Ungas specialistnivå. runt 30 personer har samlats för att samtala med ordförande i nämnden om hur det går.

Samtalsämnet pendlar och nu diskuterar vi arbetsutrustning. Handläggarna sitter i kontorslandskap och man har inte tillgång till en egen mobiltelefon eller bärbar dator. Det gör det svårt att utföra arbetet och man beskriver situationen för mig.

Någon frågar varför det är så och svaret kommer att det beror på att du jobbar i ett kvinnodominerat yrke. Spridda skratt hörs när vi konstaterar det alla egentligen vet.

Men skrattet fastnar. Egentligen tänker jag för mig själv, vad är det för samhälle vi har skapat? Här sitter jag som ordförande med dessa handläggare, som har kommunens kanske svåraste och viktigaste arbeten, och man har inte ens en mobiltelefon. De kvinnodominerade yrkena ligger högst i sjukskrivningar, minst ledartäthet och har de tyngsta arbetsuppgifterna och lägsta lönerna. Samtidigt som vi på måndag ska ha en debatt i kommunfullmäktige om budget – där en del partier snarare vill spara rejält på socialtjänsten. Det är en absurd situation. Och helt relaterad till att män och kvinnor förväntas acceptera olika villkor.

Kanske har ordföranderollen påverkat att jag på senare tid känt en stor frustration över detta orättfärdiga samhälle där halva befolkningen kollektivt släpas i smutsen. För att inte tala om alla hbtq-personer som fastnar mitt i den här normen och far illa. Och samtidigt – en växande irritation över motståndskrafterna mot alltihop som ägnar sig mer åt begreppsfloror och drömmande istället för att åtgärda allt steg för steg.

Det måste helt enkelt bli ett slut på män som slår och våldtar, politiker som inte tillräckligt tar tag i problem och att lågavlönade kvinnor ska slitas ut. Det måste bli ett slut och det måste bli det nu.

All förändring börjar hos en själv. Jag ska hädanefter försöka att göra mer.

Andreas Lundgren(s), ordf Individ- och familjenämnden