Skärpning runt assistansen!

Det är bra att Socialdemokraterna i socialutskottet nu agerar runt assistansen och kräver att regeringen tydliggör för försäkringskassan hur domar ska tolkas. Detta i väntan på lagändringar som är för långt borta. Förhoppningsvis kan partierna nå en samsyn och agera samfällt.

Försäkringskassans senaste tolkningar av en rättslig dom runt fritidsaktiviteter är oerhört farlig vilket myndigheten själv påpekat. Utifrån en dom om fritidssysselsättning så drar myndigheten slutsatsen att väntetid och beredskapstid för transporter dit och hem från aktiviteten inte är att betrakta som assistans. Omsatt i praktiken så innebär detta att lön bara utbetalas för själva aktiviteten, inte tiden däremellan.

Det är lika absurt som att hävda att en lärare bara skulle ha betalt för tiden vid lektionerna eller att en sjuksköterska bara ska ha betalt när den tar ett blodprov. Ingen skulle komma på den tanken(än får man väl tillägga) men för personliga assistenter är det vad som nu gäller.

Men detta är inte den enda förändringen de senaste åren utifrån försäkringskassans tolkningar.

Lägg till exempelvis försäkringskassans tolkning att sondmatning inte längre är att betrakta som ett grundläggande behov inom personlig assistans. Följden blir då att detta landar på hälso- och sjukvården. Gissa vem som har ansvaret för det? Jo kommunerna genom skatteväxlingen med landstinget om hälso- och sjukvård i hemmet. Lägg också till tolkningen att ett av de grundläggande behoven bara berör psykisk funktionsnedsättning och alla förstår nog att vi har radikalt förändrade förutsättningar på loppet av bara ett par år.

Vad blir då resultatet av detta? Jo en stor del av assistansberättigade kommer tappa timmar samtidigt som de privata utförarna skickar tillbaka uppdragen till kommunerna. En katastrofal utveckling för alla inblandade.

Ja, utvecklingen inom assistansen är sannerligen ett sorgligt kapitel i svensk politisk historia.

När vi tittar tillbaka på de förändringar som började under alliansregeringen med minutreglering och nu fortsatt så kommer man i framtiden undra hur man tänkte. För någonstans på vägen har det helt tappats syftet med reformen. Det här var en frihetsreform i ordets sanna bemärkelse som nu förvandlats till en skandalöst diskuterande om ekonomi och domar. Vad hände med att ge människor chans att delta i samhällslivet på samma villkor? Det är hög tid att samhällsdebatten börjar ta sin utgångspunkt i den frågeställningen.

Effekterna av de här turerna är inte heller begränsade till en liten andel människor med funktionsnedsättning. Tvärtom. Runt dem finns förtvivlade föräldrar som inte klarar sina arbeten för att de tvingas ta ett alldeles för stort föräldraansvar som knäcker dem. Vad tjänar vi på att utbildad personal tvingas lämna sitt arbete? Och sen har vi alla anställda assistenter, 50 000 stycken med anhöriga som borde ha rätt till vettiga villkor och en lön att leva på.

Och då är vi tillbaka till det som nu händer på staten runt kostnadsövervältringar, domar, och politiskt tillsatta utredningar. Det är klart att personlig assistans kostar men allt beror på vad man jämför med.

Man måste ha klart för sig att personlig assistans trots allt tal om kostnader är en kostnadseffektiv reform. Alternativet till personlig assistans är antingen att bygga upp kostsamma dyrbara institutioner eller skapa ineffektiva hemtjänstlösningar som både blir dyrare för samhället och ger sämre livskvalitet. Så kan vi inte ha det och nu måste det bli ett slut på den oförmåga som som varit i den här frågan i 20 år.

Det krävs politisk handlingskraft så inte assistansen blir förbehållet endast de med de absolut tyngsta behoven. Lämnade i ett ingenmansland blir övriga idag assistansberättigade vars potential samhället säger tack och adjö till.

Jag vill inte höra en enda riksdagspolitiker till säga att ”kostnadsutveckling inom personlig assistans sker bara via SFB och statens del och inte i kommunerna”. Detta var det svar jag fick från vissa håll när debatten tog fart på allvar för ett par år sedan. Men man måste förstå att den stora kostnadsövervältringen sker nu bara delvis genom överföringen på LSS. Utan dels också genom att människor tappar sin assistans och inte heller ens beviljas den så hemtjänsten ute i kommunerna blir istället belastade. Vi ser det tydligt i Umeå där vi nu ligger 100% över budgeten för hemtjänsten. Naturligtvis ingen tillfällighet om nu någon får för sig att det beror på annat.

Sveriges kommuner och landsting har räknat fram att mellan 2009-2015 sköt staten över kostnader på över 2 miljarder inom personlig assistans till kommunerna. Det accelererar nu och på bara två år 2016-2017 så räknar man med 2 miljarder till i ren kostnadsövervältring. Det är enorma summor som äter upp välfärdsmiljarderna i höstbudgeten.

Det är orimligt att kommunernas socialtjänst ska bära kostnaden för detta och att annan viktig verksamhet undanträngs. Kommunerna borde få kompensation för kostnadsövervältringen enligt principen om krona för krona. Här statsråd Åsa Regnér kan du vid sidan av att invänta utredningar, snabbt ta tag i kostnadsbiten på regeringsmötena och se till att kommunerna kompenseras. Lite mer resurser till socialpolitiken har aldrig skadat någon.

Samtidigt som detta görs så arbetar den statliga assistansutredningen vidare. Det som oroar mig med den statliga utredningen är att bland referensgruppen för assistansanordnare så är Umeå den enda kommunen(!) som får delta. För mig är det svårbegripligt att inte fler kommuner bjudits in till skillnad från privata utövare som är 10-11 stycken. De privata företagen kan ju när som helst säga upp ärenden om kostnaden blir för svår men vore det inte intressant att höra vad kommunerna säger som sitter med allt ansvar?

De uppgifter som cirkulerat att utredningen kommer föreslå att assistansen skulle bli ett kommunalt ansvar är också helt oacceptabelt. Redan här borde det tryckas på en röd stor stoppknapp för den tanken. Personlig assistans måste vara ett statligt ansvar där huvudmannaskapet ligger på försäkringskassan och inte ute i kommunerna. Risken för kommunerna att göra olika är alldeles för stor då detta kräver att det finns specialistkompetens i alla kommuner vilket handläggning av detta kräver. Umeå som är en av de större kommunerna har som exempel bara ett fåtal handläggare och betänk då sårbarheten i mindre kommuner. Så kan vi inte ha det och om utredningen tänker slösa bort sin tid på detta så har vi snart ett kommunuppror på halsen.

Ansvarig minister Åsa Regnér har sannerligen en del att ta tag i med regering och riksdagskollegor. Alla politiska läger behöver nu hjälpas åt för att skapa en långsiktighet för personlig assistans.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden