Kanotfärd och pepparspray

För några år sedan var jag och mina arbetskollegor på stödboendet där jag jobbade ute och paddlade kanot. Det var oktober och höst. Vi hade därför ordentligt med kläder på oss, gummistövlar och regnöverdrag.

Så kom vi till en mindre fors. Jag och två av mina kollegor delade på en kanot och vi begav oss ner för forsen. Vi kom in fel och vattnet slog plötsligt in över en av sidorna. Det tog kanske två-tre sekunder så sjönk kanoten under våra fötter, och vi befann oss i vattnet.

Jag minns att jag hann blicka mot stranden, okej 40 meter till land, det här är lugnt. Men så fylldes gummistövlarna och vattnet trängde genom kläderna. Det var iskallt.

När kläderna och stövlarna vart tunga så blev det svårt att simma. Då slog insikten till, Fan det här är på allvar, vi kanske inte fixar det här. Det skulle verkligen inte bli någon lek att ta sig in till land.

Runt omkring oss hade andra kanoter uppfattat att vi vält. Men ingen förstod riktigt allvaret. Man rörde sig i sakta mak mot oss samtidigt som vi försökte ropa på hjälp.

Det snabba förloppet gjorde oss nog alla lite omtumlade och skärrade. Och när kroppen stressar upp så blir allting svårt. Det går inte att simma och man fäktar med armarna utan att ta sig någonstans. Följden blir att du får allt svårare att flyta samtidigt som kraften i musklerna försvinner ut.

Det är då det blir farligt på riktigt.

Jag minns att jag tänkte; ok Andreas nu måste du ta det lugnt. Ordentlig andning och inget fäktande med armar och ben.

Plötsligt så förändrades allt. Bara genom att andas ordentligt och inte stressa upp så blev allt direkt mycket enklare. Kroppen fick tillbaka kraft och jag kunde flyta. Då kunde jag också börja ta kloka beslut i situationen.

Vi började efter den första chocken av vattnet att kommunicera. Tillsammans höll vi ihop. Vi började prata med varandra och hjälpas åt. Det gjorde att vi lyckades hålla oss flytande tills en kanot anlände.

Blöta och väldigt trötta kom vi så i land, med vetskapen om att detta kunnat gå mycket värre. Det hade verkligen varit en farlig situation. Men vi hade klarat det.

Nu är det här många år sedan men jag tänker på den här händelsen nu i valrörelsen. Jag möter människor som känner sig osäkra på om samhället ska finnas där för dem.

Man letar egna lösningar. Egna syndabockar. En del partier hjälper gärna till att elda under oron och svartmåla. Moderaterna vill utrusta kvinnor med pepparspray läser jag i tidningen. Och i Sigtuna skyller Sverigedemokraterna parkeringsböterna på invandrarna.

Med de stora skattesänkningarna under regeringen Reinfeldt slets samhället isär. Vi ser idag effekten av ett samhälle där många burit tungt under lång tid. Ja även längre än så.

Men precis som vid kanotfärden är inte lösningen att vi en och en sitter där och viftar febrilt med armarna. Nej lösningen är att inte stressa upp, behålla fokus på uppgiften och det viktigast av allt – hålla ihop.

Om vi håller ihop så kan vi laga revorna i välfärden och vi kan ställa om samhället att klara klimatutmaningen. Det är endast tillsammans vi kan klara detta.

Det vi begär av dig är att tro på din egen kraft tillsammans med andra. Sverige är vårt land och nu, just nu behöver vi hjälpas åt.

Enade vi stå, söndrade vi falla. Rösta på socialdemokraterna den 9 september.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden