Maradona död. En mästare har tystnat.

Alla som spelat fotboll vet att det är ett lagspel. Hur mycket det krävs för att lyfta laget. Maradona lyfte ett fattigt Napoli till två seria A titlar. Han gav hopp till fattiga syditalienare på san paolo stadion som hela livet fått veta vilken smutsig underklass de var av fansen från de rika lagen i norr. När Napoli vann ligan så var det en upprättelse av deras liv och firandet ville aldrig ta slut.

Han tog Argentina till vm-guld. Fyra år senare, under mördande bevakning, tog han en svag argentinsk uppsättning på egen hand till ny vm-final. Jag minns åttondelen mot Brasilien, hur Maradona i slutminuterna äntligen kommer loss från punktmarkeringen och frispelar Caniggia till det förlösande målet.

Du kan säga att Leo Messi är skickligare. Att Ronaldo gjort fler mål. Men de spelade i mycket bättre lag. Maradona var den fattiga pojken från slummen som gav hopp till de fattiga, till de som inte hade något annat. Och han gjorde saker som ingen sett varken före eller efter. Samtidigt, ett trasigt privatliv fyllt av missbruk och svärta.

Maradonas uppvärmningar var legendariska. Glenn Strömberg har vittnat om hur Maradona på ett tillslag slog bollen upp i luften över en betongpelare 20 meter upp i luften, Bara nötte volley på volley utan att bollen tappades på marken med oknutna skor. Zidane har berättat om hur Maradona på träning kunde träffa ribban fem gånger i rad på skoj och få den att studsa tillbaka till honom varje gång. AC Milans lagkapten Franco Baresi, som dominerade fotobollen under Sacchi, har berättat om att när Maradona var på humör var han ostoppbar. Milan kunde helt enkelt inte ta bollen från honom.

Men framförallt, så mycket hopp, så mycket hjärta på planen.

Diego. Jag tror jag talar från oss alla ungar som växte upp med fotbollen på 80-talet, tack för alla barndomsminnen.