En betraktelse över Liberalerna. Om vägen fram och den historiska uppgiften.

Ibland i politiken hamnar partier i att göra vägval. Dessa kan vara smärtsamma, och Liberalerna är nu i ett sådant. Nyamko Sabuni har gjort en krass kalkyl att utan borgerliga stödröster så överlever inte partiet. Man behöver närma sig det konservativa blocket och Sverigedemokraterna går resonemanget.

Jag tror inte Sabuni har gjort en ogenomtänkt kalkyl. Möjligen om man tänker på lång sikt hur man ska tampas om väljarstödet i högerkonservativa kretsar med M, KD och SD, men inte på kort sikt. Hon kan till och med ha rätt.

Men det finns en annan aspekt som vi sällan talar om och det är vad som ett parti egentligen representerar. Varför agerar ett parti som man gör? Vad är det man ständigt återvänder till?

Ett parti ligger där det gör på den politiska skalan av en anledning. Dess roll i samtid och historia har fört det dit, och även om du försöker flytta detta bort från denna position så kommer det att hitta tillbaka dit.

Det är därför Annie Lööf trots sin nyliberala politik ändå finner sig sitta där och kohandla med Socialdemokraterna om att hålla ihop landet. Det är därför som nya Moderaterna under Reinfeldt nu åter igen befinner sig på blåast blå mark. Samtiden för partierna tillbaka till sin historiska roll. Och gör den inte det så blir partier något annat.

Liberalernas roll i svensk politik är faktiskt sedan länge given. Man är när man fungerar som bäst en väktare av demokratins frihet och rättighet. När socialdemokratin i sin begynnelse försökte omvandla samhället och pressa ned klyftorna i strid mot reaktionärer och konservatism så var Liberalerna partiet som mitt i kampen mellan arbete och kapital stod fasta i sitt värn av demokratins principer. Oavsett vem som ”vann”. Oavsett hur het striden stod.

En socialdemokrat kan förvisso tycka att en Liberal saknar analys över klass och ojämlikhet. Att man inte tar ansvar för strukturella orättvisor. Men det är okej, då vi samtidigt kan respektera ett stoiskt osjälviskt försvar av fundamenten i den liberala demokratin.

Och det är just här vi hittar Liberalernas av historiens frammalda syfte. Det är där partiet fått sin historiska roll av människor och sin samtid. Det står i kontrast mot att vara det största partiet och kanske sakpolitikens vardagslunk, men det är där rollen ligger i Liberalerna. Oavsett vart politiken tar vägen så kommer man inte ifrån partiets betydelse och hopkoppling för demokratins genombrott, tillsammans med socialdemokratin.

Jag ser ett parti som måste hitta sin röst. På ett sätt kan Sabunis manöver tvinga fram denna process hos medlemmarna. Vilka är vi? Vad är egentligen vår minsta gemensamma punkt?

Att hitta den rösten och stå för något bör vara partiets främsta uppgift just nu. Och det fina är att de behöver egentligen inte gå så långt för att hitta tillbaka till sin egen identitet.

För det saknas verkligen inte utmaningar där Liberalernas röst behövs mer än någonsin. Demokratin är under attack dagligen och mänskliga friheter inskränks. Från övergreppen på media i Ryssland och Ungern till attackerna mot public service här i Sverige. Från Kinas övergrepp i Hong Kong till Fascismens frammarsch i USA. Utmaningarna är verkliga. Hoten reella. Liberalernas plats i första ledet i kamp för frihet och demokrati står bara och väntar.

När får vi se Liberalerna återvända till sin historiska uppgift och sätta demokratin först? För den dagen, när Liberalerna återtar sin historiska uppgift, och man talar mer om hur vi kan stärka demokrati och rättigheter, ja då kommer också opinionssiffrorna att vända.