Kristersson(m) förstår inte att kompetensförsörjningskrisen är systemhotande

God fortsättning får jag önska alla bloggläsare. Julen är över, det har hunnit bli år 2023 och nu trampar vi igång igen.

Statsminister Ulf Kristersson(M) gick ut i en debattartikel i Aftonbladet lagom till nyår och listade att Sverige befinner sig i ett kritiskt läge. Vid sidan av den pågående klimatkrisen så kunde statsministern identifiera tre ytterligare pågående kriser; gängkriminaliteten, energikrisen och säkerhetskrisen utifrån Rysslands invasion av Ukraina.

Låt mig börja med att säga att det är bra att statsministern är tydlig med de stora svåra tider som ligger framför oss. Att nyktert se vad man har framför sig och vidta korrekta åtgärder är bra. De identifierade områdena kan vi alla se och de kräver politisk handling.

Problemet med Kristerssons debattartikel är att han utelämnade en av de mest akuta kriserna, vilket är häpnandsväckande. Och då talar vi inte om välfärdens finansiering som också den kommer bli mycket ansträngt inom kort.

Utan statsministern sa inte ett ord om den gigantiska krisen i kommunerna just nu; kompetensförsörjningskrisen.

Kompetensförsörjningskrisen eller utmaningen som den ibland kallas fortfarande skulle definitivt ha nämnts av Kristerson. Detta är nämligen en samhällsomvälvande kris som det inte finns någon enkel lösning på och som sakteliga håller på att växa till orkanstyrka.

Bakgrunden är att det saknas folk då andelen i arbetsför ålder minskar då 80 år och äldre ökar. Inom de 10 kommande åren så kommer välfärdens behov av personal för att framförallt ta hand om våra äldre att behöva öka kraftigt. Bilden nedan illustrerar vad det handlar om, i praktik måste andelen av befolkningen som arbetar i välfärden fördubblas:

Problemet är att ska detta gå ihop med nuvarande lagstiftning så kommer i princip all arbetskraft som når arbetsmarknaden behöva gå till välfärdsyrkena. Det innebär att näringsliv, universitet och så vidare inte kommer att få någon arbetskraft alls, vilket är inte ett särskilt troligt scenario.

I kommuner och regioner pågår en ojämn kamp med att parera detta. Digitalisering pågår men kommer inte lösa detta. Tomma schemarader gör att kvarvarande personal får jobba för två, vilket inte är hållbart i längden. På sjukhusen stängs avdelningar ned, för att det inte finns sjuksköterskor. Kommuner och regioner får viten från arbetsmiljöverket för att de inte har fler lärare eller akutpersonal i vården. Kristerssons kamp mot gängen kommer halta betänkligt när polis och socialtjänst inte kan rekrytera.

Så vad är Kristerssons lösning på detta?

Ja som vi sett så ser han överhuvudtaget inte det här som en kris. Han lever i föreställningen att kompetensförsörjningen är på sin höjd ”besvärlig” men förstår inte att det handlar om ett krisläge som kommer förvärras.

Hela TIdöavtalet med eftergifterna till Sverigedemokraterna är fullt av åtgärder för att strypa arbetskraften som finns här på permanenta uppehållstillstånd och förhindra arbetskraftsinvandring. Välfärden får dessutom stå tillbaka ekonomiskt då sänkningen av bensinskatten med 14 öre går före. Lägg också på detta slakten av arbetsmarknadspolitiken som gör det svårare med omskolning av personal.

Problemet för kommuner och regioner är att även om man kan förbättra villkoren för personalen(vilket är nog svårt, då regeringen skär i välfärdens finansiering i statsbudgeten) så räcker inte arbetskraften till. Ponera att en kommun genom stora satsningar på personalfrämjande åtgärder lyckas behålla sin personal på bekostnad av grannkommunernas bemanning – vart lämnar detta välfärden i för skick på totalen om 10 år?

Och framförallt hur ska samhället kunna fungera om olika delar inte kan utföra sin uppgift? Då fungerar inte de välfärdssystem som vi byggt upp. Och då hjälper det föga att arbetsmiljöverk och Inspektionen för vård och omsorg kommer rikta kritik mot kommuner och regioner, för vad ska de göra. Vi har redan sett den typen av tendenser i Kiruna och Östersund.

En minister som sent vaknat men åtminstone börjar förstå vidden av detta är sjukvårdsminister Acko Ankarberg(KD). I dagarna har hon gått ut med att det behövs en nationell handlingsplan kring kompetensförsörjningen. Och det brådskar. Det har ministern alldeles rätt i.

Ankarberg och hennes kollegor har dock några månader tidigare surrat sig själva vid masten vid Tidöavtalet. Som det ser ut nu kommer därför kommuner och regioner åtminstone ytterligare få möta denna kris själva, utan den nationella nivån. Vi tappar tid, som vi inte har.

Ankarbergs viktigaste insats i detta läge blir på kort sikt nog istället att informera statsministern om hur kritiskt läget är. Landets statsminister behöver förstå situationens gravitet och börja vidta åtgärder.