Det är en konstig känsla att försöka vara en del av en värld som man absolut inte begriper. Som jag igår. På travet. Ja men vad gör en sån som jag på ett sånt ställe? Fattar ingenting om spelsystemen, vilka hästar som är bra, eller ens var man bäst parkerar sin bil. Men plikten framför allt, så jag delade bl a ut lite godis o pennor och log dumt när nån farbror undrade om lopp 2 verkligen redan hade körts…

Sen var det ju själva prisutdelningen då som jag varit lite nervös för. Men det var ingen fara. I diagonalregn och blåst dekorerade vi lergubbarna som kört hästarna med pokal, blomster och lite annat. Hästarna kunde inte brytt sig mindre om mig. Det gjorde däremot Teo som var alldeles förstörd över att jag varit borta under fredagsmyset…

Nu ska vi snart packa in oss i bilen och åka till muséet! Jag har inte varit där sen vi besökte det med skolan under tvång. Nån kulturell våg slog oss precis och ungarna är peppade.
Hoppas de har kaffe där.

Fantastiska fredag då var du här igen. När jag tittar ut genom fönstret blir jag lite frusen. Höststormarna viner och det är ’något regn’. Som lockiga väder-Pär skulle ha sagt på TV. (Heter han Pär föresten… ja men han med superlockigt hår i alla fall) Kan inte vara lätt att vara man med ett sånt hår. Själv skulle jag gärna ha lite fall i håret faktiskt. Då skulle jag ha ett långt svallande vackert hår lika blankt som hon i Lorealreklamen. And not a single grey. Just nu känns det som att jag är mostly grey faktiskt. Lika grå i håret som molnen ute. Hoppas att kära svärmor Frisören kan göra nåt åt eländet snart. Helst redan i helgen faktiskt.
Hade inte tänkt att skriva om hår alls egentligen, men det var tydligen nåt som behövde ventileras där…

Jag hade istället tänkt prata av mig om min fredagskväll här nu när jag kommer att befinna mig på travet. Ja herregud.. Jag som närmast är rädd för hästar ska dela ut priser och greja på där ikväll.
Kan bli mycket spännande. Har ju hört att hästar -och djur i största allmänhet-känner av väldigt väl när människor är lite skraja. Skenar hästar då eller sparkas månne?
Jag hoppas att de snarare känner medlidande och står alldeles, alldeles stilla istället. Lite buffande med en mule kan jag ta eventuellt, men inte mer.
Jaa, det kan som sagt bli en intressant kväll. Jag hoppas att jag kommer hem utan att ha sprungit ett varv på banan med en förolämpad travare efter mig…

Kan inte Nån fylla på diskmedel? När ska Nån tömma den där sopkorgen? När ska Nån torka ur den här micron? Varför har inte Nån tagit bort de där äckliga snuspåsarna ur vasken? Nån får faktiskt anmäla sig som back up för föräldrarådet på dagis. Har inte Nån hämtat mer papper till skrivaren? När ska Nån byta toner i skrivaren? Nån borde se till att lampan byts på toan. När ska Nån föresten fylla på toapapper? Nån får definitivt baka de där bullarna till fotbollslaget.

Tilliten till Nån är fullständig. Faktum är att väntar man tillräckligt länge så har faktiskt Nån utfört det som behövs också. Tror att Nån kanske är konflikträdd för struntar Nån i sina uppgifter bryter helvetet lös. Och det kan ju inte vara särskilt roligt när alla blir jättesura för att Nån inte fixat det som förväntas.

Tycker lite synd om Nån. Så hädanefter tror jag att jag ska avlösa Nån emellanåt.
Vill Nån Annan hjälpa till?

22.40. Borde verkligen sova nu. Ligger minus på sömnkontot sen egentligen flera veckor tillbaka. Varje morgon säger vi att ikväll. IKVÄLL ska vi lägga oss tidigt. Men så är det en massa skit på TV som man måste se eller… inga eller. Det är TVn:s fel. Och jag är ju helt o hållet såld på Top Model, Idol och dokumentärer om halta, lytta och synska människor. Eller mammor med sjuka barn eller folk som får sina hus renoverade eller snygga killar som rymmer från fängelser. När börjar den serien igen föresten?
Nä jag ska lägga mig. Ska bara betala ett par räkningar först. Har totalt glömt bort att betala Wilmas dansskola som börjar i övermorgon… Not good. Så det måste jag göra först. Ska spela lite på lotto också och skrapa en trisslott på nätet. Kan bli en ganska spännande gonattsaga. Måste ju försöka hitta nåt sätt att finansiera ett par nya brillor som bekant.
Plötsligt händer det väl.
Gonatt.

Måste fnissa när jag läser vad Josefin Isaksson berättar i sin blogg när det gäller hennes erfarenhet av syskonkärlek. Jag känner ju så väl igen mig själv!
Bara det att rollerna i mitt fall är omvända.
Jag är nämligen storasyster.

Min käre lille bror fick under några år utså mången kränkning som innehöll både fisar, spott och kittlingar. Och klassikern ’om du gör det åt mig så tar jag tid’ har han gått på ofantligt många gånger. När han var liten var jag så hemsk ibland att jag drev honom till tårar och sedan höll för munnen på honom för att han grät för högt. Av ren självbevarelsedrift förstås, jag ville ju inte att mamma eller pappa skulle skälla på mig… Detta sammanföll också ofta med åtskilliga hot om att om han skvallrade så skulle han minsann aldrig få leka med mig nån endaste gång till. Och trots min behandling så ville han tydligen det väldigt gärna, för det kom aldrig fram.

Ja men jag veeet! Hur vidrigt som helst. Låter som att jag var en tyrann av värsta slag. Men han kunde han också. Får jag ju säga till mitt försvar. Särskilt när han blev äldre (typ 11…) och plötsligt växte om mig med besked och utvecklade fasansfullt mycket mer muskler än jag nånsin kommer att få. (Vilket i o för sig kanske är tur. Jag skulle nog se jätekonstig ut då). Mycket snabbt blev jag då en snäll och omhuldande syster alla dagar. Oftast i alla fall. Och vi bråkade ju inte jämt, bara ibland.

Idag -många år senare- är vi också jättebra kompisar och jag skulle inte klara mig utan honom i denna värld!
Kram på dig.

När jag började blogga var det för mitt eget höga nöjes skull. Som bonus tänkte jag att jag kanske skulle kunna underhålla NÅN mer med mitt oerhört vanliga men trevliga liv också.
Och nu känner jag mig nästan som Lassie! Jo men t o m barnen på dagis har börjat lägga märke till mig! Och Mathias arbetskamrater. De har visst sett mig i tidningen och en hel del läser tydligen det jag skriver! Va?! Hur kul som helst! Stärkande när folk dessutom verkar tycka om det.
Jag tackar ödmjukast! (Och pyyyser samtidigt nästan över av stolthet).

Fast när det gäller dagisbarnen så är det andra kriterier som gäller för igenkänning förstås. Även om många av dem kan slå på en dator så kan ändå ytterst få av 4 åringarna läsa. Men när en av Teos kompisar hade sett mig i en annons i VK så hade han ropat ’Det där är ju Teos mamma’! Och i nästa andetag; ’VILKEN fin skjorta hon har på sig’!

Och sånt värmer också. Särskilt som just det där fotot är taget en relativt sen kväll, oerhört oplanerat och utan en tanke på vad jag hade på mig. Jag satt i Wilmas säng (väldigt oproffsigt) och hon fotade snällt. (Hon kan så mycket min Wilma. Rädda mammor o sånt).

Ett nytt foto är nu taget och det av en RIKTIG fotograf minsann. Jag har inte samma skjorta. Tyvärr, känner jag nästan nu efter komplimangen ovan. Och det enda det nya fotot egentligen förde med sig var att jag plötsligt insåg att jag har fruktansvärt sneda glasögon! Ser ju faktiskt inte klokt ut! Och varför har ingen berättat det tidigare?

Och nu är det väl det folk kommer att lägga märke till nästa gång…

Ibland känner man liksom en genuin lyckokänsla över sina underbara barn! Det gör man ju alltid så klart, det där såg konstigt ut. Men jag menar de tillfällen när det liksom slår en ordentligt hur fantastiska de faktiskt är! Nu är ett sånt tillfälle, när jag sitter i ett rum bredvid och lyssnar på mina ungars bestyr tillsammans.

Efter att först ha hjälpt honom med pyjamas och tandborstning så ligger nu min stora dotter och läser för sin lillebror. (Den asjobbiga boken om Lena, John och Mikael, Peters buddies ni vet, han med det korta och kärnfulla efternamnet Pan).

Hon är tålmodig och läser med full inlevelse, (mycket bättre än jag) tar t o m om stycken som han vill höra igen. Ingen stress. Och han njuter. Han stoppar henne mitt i och frågar ’hur lärde du dig läsa’?
Och så tar hon paus och berättar om att man måste lära sig bokstäver och träna på att skriva och försöka om o om igen. Han hmm:ar och så fortsätter de läsa.

Nu ligger de bredvid varann i sängen och småpratar, fnittrar och kramas. Jag känner bara kärlek!

’Hur har dagis varit idag då’?
Lite försiktigt frågar jag Teo när jag kommer hem.
’Bra! Jag har sett kycklingar mamma! RIKTIGA kycklingar. De var jättefina’!
Sen springer han iväg med sin kompis och leker.
I förbifarten ropar han:
’Och vet du hur många som blödde på mitt dagis idag, mamma’?
’Eh va?! Näää’?
’TRE! eller nä… det var två’.
Teos kompis hakar på;
’Vet du hur många som blödde på MITT dagis en gång Teo? FEM’!
Och så startar en diskussion mellan de två huruvida det är sant eller inte och hur mycket blod det i så fall kom och framför allt varför…

Ganska stor kontrast till de gulliga kycklingarna.

Men huvudsaken är att Teo är glad igen!
(Och det har han förmodligen varit sen halv nio eller nåt imorse).

Lämnade en ledsen Teo på dagis imorse. Det är det värsta som finns. Ledsna barn och dagis hör liksom inte ihop. Allt var bra hemma tills vi skulle iväg. Det var dags att stänga av morgonteven, kliva upp ur soffan och ta på sig skorna. Då bryter han ihop totalt i en hög på hallgolvet och gömmer ansiktet i händerna.
När jag frågar vad det är så har han plötsligt ont i armen(!)
’Ja men DET går över’ säger jag, ’du har bara suttit lite tokigt i soffan eller så, det blir snart bra. När du kommer till dagis så är det borta’.
’NEJ! Jag har så ont i armen att jag nog är sjuuuuk’. Ansiktet i händerna.
Han vet ju mycket väl att är man sjuk så måste man vara hemma från dagis och då är också mamma hemma och läser sagor för en alternativt låter en spela dataspel…

Efter lirk och ett helt galleri av hot, möjligheter och mutor kom vi iväg i alla fall. Väl framme så upptäcker jag att han är full i tandkräm både kring munnen och på tröjan. Sån där hemsk Bamse tandkräm som är helt grön och klibbig o mest smakar godis.
När jag påpekar det så skojigt jag bara kan så börjar han gråta. (Så jag hoppar smidigt över att berätta att vi visst glömde att kamma hans år också)…

Det behövdes alltså inte mer än så. Han har en riktigt dålig dag. Ingenting är skoj och han vill verkligen inte gå till dagis idag. Sådana gånger önskar jag att man bara kunde välja att vara hemma. Så där bara för att det behövs. Jag får bära in honom genom dagisdörren, klä av honom och placera honom i en fåtölj. Han vill inte vara med nån eller prata med nån eller äta nån frukost.

Och precis så lämnar jag honom. Ledsen (dock inte gråtande längre) i en stol bland fröknar och ungar som han just idag eller åtminstone just då faktiskt inte orkar med. Jag blundar, sväljer det dåliga samvetet för jag vet ju att så där kan det vara med alla barn ibland. Och alla vuxna. Alla kan ha en dålig dag. Även en fyraåring. Tyvärr.

Ni anar inte vilken stjärna jag är. Och så vackert jag låter och så himla snygg jag är! En halvtimme om dagen står jag på en stor scen och bländar alla med ett vackert leende. Ni anar inte. Celine Dion är ingenting när man jämför med mig. Jag klarar mycket sprödare och framför allt högre toner än hon nånsin kommer att göra. Människorna framför mig suckar hänfört och Peter Swartling kliar sig på flinten och bannar sig själv för att han inte upptäckte mig först.
Jo då så att.
När andra föredrar att peta sina näsor eller letar registreringsskyltar i nummerordning och sånt världsligt i sina bilar, så testar jag en andrastämma till Sarah Dawn Finer på väg till o från jobbet.
Mycket vackert oftast.
Stereon är på högsta volym och jag tar verkligen i ändå från njurarna. Magstödet är det alls inget fel på. (Men det måste vara jättehög volym annars hörs jag på riktigt) Jag har sett blickarna från andra bilister, fulla av avundsjuka… (Eller är det förvåning)?
Hör ni en sjungande Volvo på E4:an en morgon vid 8 -snåret så vet ni. En ny stjärna är född.
Och det är alldeles, alldeles lagom att ha starquality i ca 28 minuter om dan. För mig. Och alla andra.