Vår Teo är en liten eremit i vissa lägen. Tycker mycket om att leka själv och vara i fred. Min teori är att det är så ofantligt mycket aktiviteter och umgänge hela dagarna på dagis så när han väl är ledig så vill han helt enkelt bara ta det lugnt och göra vad precis HAN vill.

Ibland blir det en aning pinsamt som förälder när kompisar ringer på dörren och vill leka och Teo säger att ’Nä jag vill inte vara med dig nu. Jag vill vara i fred’. En gång sa en kompis emot: ’Jo men du MÅSTE vara med mig’! Mycket frustrerat.
Teo: ’Nähe, för jag vill inte, hej då’.

Det är alltid mest jobbigt som förälder då att försöka förklara för det avspisade barnet på bron att Teo inte vill just IDAG men kanske imorgon… För de får ju inte tro att han inte vill vara med dem alls och -hemska tanke-sprida det till sina föräldrar! Det är en fin linje, för säger man nej för ofta kan man ju bli helt utan kompisar till slut.
Samtidigt som jag är stolt över att Teo vågar säga vad han tycker och stå för det.

Nu är han som sagt hos farmor och farfar och de får ibland lite dåligt samvete för att han leker bara själv. Han märks knappt av där han sitter i deras extrarum och kör sina bilar. Som är det bästa han vet, tillsammans med att ’jobba’, vilket innebär att han går omrkring med Blå kläder och verktygsbälte och renoverar och hantverkar.
Emellanåt snackar han lite förtroligt med Farbror Jonsson och Manny också. Det är riktiga jobbare det och är vana att ta i när det behövs. Dessa är figurer som enbart Teo ser, men är inte desto mindre verkliga för honom.

Farfar försökte släta över sitt dåliga samvetet igår och kröp ner på golvet med Teo för att leka och köra lite bil så där. Farfar kan det väldigt bra och de styrde runt där ett tag. Efter en relativt liten stund hade Teo plötsligt tittat på honom och sagt ’Farfar, vet du att du kan gå nu. Jag vill vara ifred’.

En slokörad farfar fick pysa iväg även han.

Förra torsdagen blev inget skrivet och nu höll det på att hända även den här veckan. Så kan vi inte ha det.

Dagen idag har varit fullkomlig kaos. För många möten och en alldeles för upphackad dag för att det ska vara hälsosamt. Nä usch jag är helt knäckt.
(Orkade inte ens sjunga i bilen hem)…
Har insett att jag glömt en massa saker som skulle varit gjort idag eller helst igår.
Allt förpassat till minnesbanken långt bak i huvet, som på senare år allt oftare fungerar ungefär som en dator med full hårddisk. Allt finns där, men det går lite långsamt innan informationen liksom blir synlig.
Jag har börjat ha uselt minne! Av just den anledningen är mitt skrivbord på jobbet täckt med minneslappar. I detta det Papperslösa samhället. Men det som inte är nedskrivet finns inte för mig. Jag förlitar mig helt och fullt på dessa lappar.
’Nä men! Jag har ju en film med mig hem’ Mathias ropar nu från köket. En Beck-film vi inte har sett ännu, som han lånat av en arbetskompis.
Jag älskar film. Och Beck. Särskilt stödkragsmannen på balkongen.
Ja men då så! Den här dagen utvecklade ju sig alldeles utmärkt till slut!

Skickade iväg en fullkomligt överlycklig Teo på eftermiddagen. Strålande och hoppande kunde han inte nog fort komma iväg i farfars bil. Harmoni.
(Och som pricken på moset eller vad det heter, så insåg jag precis att jag ju kan sova längre imorgon bitti! Ingen dagislämning)!

Tjejmiddagen över för den här gången. Mycket trevligt även denna gång. Blev bjuden på en god soppa och ananaspaj (nu skrev jag om ordet ’ananas’ tre gånger. Vet ändå inte om det är rätt stavat)…
Nåväl. Vännernas liv var både upp och för vissa ner. Men hur det än är så är det alltid så gött å ses!
Och kämpa på U -vi är med dig!

När jag skjutsade hem JY till hennes för kvällen tomma men ytterst välupplysta hus, så förtydligade hon att ’Ja, jag tände lite grann innan jag for, för finns det nåt tråkigare än att komma hem till ett nedsläckt hus’?
(Eller läskigare, ville jag tillägga)
Wilma som var med sa när vi sen for i väg:
’Men det gör det ju mamma, det finns visst sånt som är värre’!
’Jo det har du kanske rätt i’, sa jag, ’vad tänkte du på då’?
’Att vara sjuk. På julafton eller sin födelsedag t ex’.

Så talar en flicka född i december, som av sina åtta avklarade födelsedagar varit sjuk typ sju.

’Men förkylning är inte så farligt egentligen mamma. Det andra är värre. Men du får INTE säga det högt’!

Samma flicka som alla dessa sjuka födelsedagar haft magsjuka och utvecklat fobi för just det ordet.

Ikväll är en sån där underbar kväll när jag inte behöver tänka på middagsmat…

Det är dags för tjejmiddag. Vilket i mitt fall innebär att var femte vecka ungefär bara behöva sitta ned vid dukat bord och bli serverad (hallelujah) och dessutom få en efterföljande dessert. Mitt i veckan så där. Det är fantastiskt. Att dessa tillfällen dessutom innebär att få uppdatera sig i sina vänners liv är inte heller fy skam!

Dessa middagar har jag och ett antal vänner från långt tillbaka unnat oss i ganska precis sex års tid nu. Och egentligen började det hela med att vi insåg att det gick i princip ett halvår mellan de gånger vi faktiskt sågs. Och alla- nästan-, led vi av nån form av arbetsskada som gör att man utvecklat en allergi mot telefonen och helst inte alls vill kännas vid den på hemmaplan. Vilket gjorde att vi knappast hördes via den heller! Om det inte vore för dessa INPLANERADE tillfällen skulle vi alltså knappt ses! Hur galet det än låter.
Men absolut inte för att vi inte gillar varandra utan för att tiden inte räcker till som man skulle vilja.

Fast jag vet ju att det inte handlar om tiden i sig utan vad man gör med den! Alla har visst samma 24 timmar på sitt dygn, har det sagts mig. Men vad är det då för prioritering man har i livet när verkligheten ser ut så?
Och jag VET att vi inte är unika.
Vad är viktigast förutom familjen? Egentligen?
Jobb? Eller vänner?

Det är en stor dag för Teo idag. Han har längtat ända sen i måndags. (Vilket är en eon av tid för en fyraåring). Ikväll blir Teo nämligen upphämtad av sin stora idol. Nu snackar varken Spiderman eller Alfons Åberg, de ligger långt i lä. Nu pratar vi Farfar. Den bästa av dem alla.

Att farfar ska komma hela vägen från Robertsfors och hämta upp Teo med sin BIL i Umeå och han ska få åka med honom SJÄLV hela vägen tillbaka är att jämföra med en relativt stor Triss-vinst i min värld. Bara det alltså. Resan. Och själva hämtningsfasen.

Sen att följden blir att han dessutom får vara med farmor och vara ledig, se barntv, leka vad han vill, äta god mat, sova länge i farmor o farfars säng och kanske t o m få åka till stugan är blott en bonus.

I morse blev han lite besviken då han insåg att det förvisso var onsdag och dagen D men att han skulle behöva stå ut en hel dag på ’jobbet’ (som han föredrar att kalla dagis) innan farfar skulle komma var inte riktigt med i beräkningarna. Och Wilma var mycket olycklig när hon fick höra att Teo skulle få vara ledig och utan henne få åka iväg ett par dagar till farmor o farfar:

’Men JAG då’?
’ Ja men du går ju i skolan. Och när du var mindre var det du som fick åka iväg så där. Så egentligen är det inte orättvist alls’.
’Ja men då fanns det ju ingen som såg det’!
’ Hur menar du nu’?
’ Ja men inget annat barn i den här familjen som visste om det och kunde bli avundsjuk’!

Så sant.

Idag hade de Wienerbröd till eftermiddagsfika i vår matsal. USCH så otäckt. Jag och A blev alldeles till oss och stod o stirrade på dessa bakverk i en sån där frusen tid liksom. Snålvattnet rann och jag gick riktigt nära bara för att dra in doften. Men vi köpte inga. Och åt inga heller. Bara i fantasin.

När jag som bäst stod där dök en fråga upp i mitt huvud: Är de färska mån tro?
Och var vips tillbaka i min ungdoms dar när jag jobbade i café och hade ganska många ur ett något äldre garde som huvudsakliga kunder. (själv var jag vid denna tid typ 17 så det var ganska många som då räknades dit) Deras standardfras var i alla fall alltid:
’Är de färska de där wienerbröden’?

I mina öron lät det ofta ganska nedlåtande också, snudd på snorkigt och jag tänkte alltid i mitt stilla sinne att jag skulle svara:
’Nä absolut inte. De är från förra veckan. Det följer med en liten praktisk pinne här som du kan använda till att peta bort möglet’.
Men det hade jag ju bara sagt om jag varit den stöddiga jäntunge som de säkert tyckte att jag var. Så jag svarade ju alltid att ’Jajamänsan alldeles varma må du tro. Hur många vill du ha’?
Man säljer ju fler bakverk på det viset.

Men vad trodde de? Att just i det här cafét där jag jobbar har vi specialiserat oss på gammalt bröd och tårtor med sur grädde. Bullarna är riktigt mögliga.
Neh. Inte direkt.

A berättade om hennes tid i en blomsteraffär också när en kund var intresserad av en speciell blomma planterad i kruka. Det var den enda blomman i sitt slag. Men kunden ville i alla fall att hon skulle ’göra en ny’ åt henne. Vad svarar man då?
’Ja vänta bara frun så ska jag sätta ett frö här bakom bara.’

Eller när jag och J stod på loppis och sålde ut barnens urvuxna kläder och en människa intresserat höll upp en tröja och säger att ’ja den här var fin, men har du den i en större storlek’?
’Ja visst, jag ska bara gå ut på mitt lilla lager här bakom bordet så kommer det strax’. Eh?

Ja det vimlar av märkliga frågor när man tänker på det.
En annan favorit är ju: Sover du?
Men där finns å andra sidan bara ett svar.

Jag blev ilsken på en gång i morse. Ja men vad är det för idé att det nu ska bli obligatoriskt med intyg från skola eller dagis när barnen är sjuka och man måste vara hemma för VAB?

Från och med nästa år så ska man mellan spyor, förkylningar och febertoppar alltså också ägna tid och ork åt att få tag på nån människa på respektive ställe för att få ett intyg utskrivet på att ens unge verkligen är sjuk. Så att FK kan vara riktigt, riktigt säkra på att de inte betalar ut pengar i onödan.

Det innebär ju dessutom att belasta redan rätt så tight personal på exempelvis dagis, för de måste väl göra hembesök då?
Rimligtvis åtminstone ta tempen och bedöma allmäntillståndet hos varje unge eller?
Det är bara så sjukt med detta kontrollerande så jag blir galen! …Och en aning synisk.

Det måste ju bli dyrt också? Att ta fram en ny fullständigt obegriplig blankett vilket jag förutsätter att det blir -jag är möjligen en aning fördomsfull nu- skicka ut den till alla, plus porto och arbetstid och allt vad det nu blir extra. För det torde bli svårt att synka ihop andras underskrifter över nätet.
Nä. Jag fattar det inte.

Det kan ha att göra med att jag inte är en fuskare, har aldrig varit en fuskare och kommer aldrig att bli det heller. Då blir man ganska rasande när man dras över en kam där utgångsläget verkar vara att alla som VAB:ar egentligen bara skämtar om att ungarna är krassliga.

Egentligen är jag mest sne på fuskarna. För det är ert fel. Hur vore det att sluta vara så förbannat ego och göra en välgärning för ALLA småbarnsföräldrar istället genom att helt enkelt bara lägga av?

Ha! Nu har det hänt. Faktiskt mer än en gång. Jag har nu hört att vissa väderpresentatörer ändrat uttrycket ’något regn’ (som jag hakat upp mig på så himla länge) till ’en del regn’.
Ja men det är ju fullständigt formidabelt!
DET känns alldeles rätt i mitt huvud.

Nu ska det bli intressant att se huruvida vi har en del regn inomhus efter dagens skyfall. Sist det regnade ordentligt så upptäckte vi till vår förfäran hemma att det hade regnat in!
GAHHH! Och då bor vi inte i nåt gammalt sekelskifteshus (snyft) utan i en ordentligt tegeltakad villa från mitten av åttiotalet. Hur kunde detta komma sig?

I vattenpölarna på köksgolvet såg jag framför mig uppbrutna golv, uppsliten isolering och mycket bistra besiktningsmän som tyvärr var tvugna att meddela att det här skulle bli dyrt det.
Till följd av det skulle hela familjen bli sovandes i vårt tvåmannatält på baksidan medan det torkade upp. Plötsligt skulle Trangiaköket komma till användning, kaffekokaren som man ska använda över öppen eld skulle få ett helt nytt värde. För att inte tala om multiverktyget i miniatyrform som ligger i nåt skåp.

Tjaa men det skulle väl gå det också.
Skulle vattenskadan dessutom bli extremt långvarig och svårlagad så kanske vi skulle kunna sova i uterummet sen…där vi har infravärme o allt? Skulle kunna bli riktigt mysigt fram emot jul med belysning och tomtar å sånt. Det måste ju gå!
Jag har en förmåga att skena iväg ibland.

Nu är jag ju gift med en egen Ernst så det löste sig. Allt han behövde var en söndag på utevindan så hittade han till slut problemet och löste det naturligtvis. Som bonus hittade han dessutom ett gigantiskt getingbo (som inte rymdes i en tiolitershink) och räddade resten av huset från att bli invaderat av kräk nästa sommar. Vi var dessutom tvugna att dra fram spisen pga den där läckan så där blev det ju för en gångs skull rent-också som på köpet.

Vi TROR nu då i alla fall att regnproblemet är löst.
I kväll lär vi veta säkert.

I morse var det så där tröttsamt som det bara kan vara på en måndag. Det krävdes en ofantlig viljestyrka att överhuvudtaget ta sig upp sittande på sängkanten. När väckaren ringde imorse var jag lika trött som om det hade varit kväll och dags att gå till sängs.
Kanske kan man skylla på vädret? Eller möjligen att jag spenderade tid i soffan med Matt Damon till sent igår. Jag vet inte, en kombination av de två är nog mest trolig.

Apropå vädret… Wilma undrade om de var tvungna att cykla i regnet till skolan i morse. ’Ja men herregud’ sa jag, ’ni är väl inte gjorda av socker heller! Ni får väl ta på er regnkläder’!
Jag tänkte också i mitt stilla sinne att när JAG var barn fick jag minsann ta mig till skolan bäst jag kunde i ur och skur. Och det utan hjälm dessutom. Inte var det nån som körde mig i bil inte! Och det gick minsann det också. Sen tittade jag ut och såg hur mycket det faktiskt regnade. Naturligtvis fick hon åka bil.
…Det curlas för mycket…

Sen har vi ju GJORT så mycket i helgen också! Samlat vuxenpoäng på museet som för övrigt hade en jättekul lek- och rörelseutställning. Gå dit om ni inte redan gjort det! Barnen älskade det.

Och så fortsatte vi då sen i det kultiverades tecken med att spela golf igår. Därefter ett besök hos svärmor Frisören. Så nu är jag inte grå i håret längre utan mer Goldi Locks.

Fast utan lockar.

Min son har skrivit sitt första ord idag! (Det förutom sitt namn då förstås).
Jättekul! Man blir så stolt.
Vad skrev han då?
MOR? RAR? ORM?
Nej, nej, nej inte han inte.
Min son skriver VIN han…

Vin. Hur ska man som förälder tolka det?
Jag väljer att skratta så klart och blir väldigt stolt, trots ordval, men lite konstigt känns det ändå. Ungefär som när Wilma lärde sig prata och det absolut första hon sa var AJAJ! Samtidigt som hon hötte lite med sitt lilla pekfinger…

VIN blev det alltså. Och dessvärre skrev han faktiskt KNIV efter det också (!)

…Så nu tänkte vi vänta ett tag med nästa skrivövning här hemma…