Oftast sussar jag runt i mina supervarma lammullsskor på jobbet. Hela dan. Man vill gärna känna sig varm om NÅN del av kroppen i alla fall och då är fötterna bästa (och närmast möjliga) alternativ. Det resulterar oundvikligen i genomsvettiga fötter framåt tretiden på eftermiddan. Men då är det liksom inte läge att ta av skorna… så man får vackert gå där och ånga.

Just därför tänkte jag i morse att jag skulle vara lite piffig för en gångs skull och slängde ner ett par inneskor (!) i en påse.

Inneskor… återigen slår det här med åldern mig med kraft. Det låter verkligen rekorderligt och…moget med ’inneskor’… Möjligen lite amerikanskt också…

Så himla beskäftigt och bra var det inte när allt kom omkring, för jag hade så klart bara slitit med mig första bästa Svarta-med-klack-par som handen fick tag i. Detta samtidigt som jag packade Teos väska och såg till att Wilma fick med sig badväskan. Tittade med andra ord inte så noga på det jag egentligen höll på med för egen del.

Så. När jag så duktigt och faktiskt rätt så nöjt, skulle svira om till mina pimpinetta små klackeskor här på jobbet så döm om min förvåning när jag tar upp två stycken högerskor ur påsen. Visserligen svarta båda två men båda abrupt slitna från den partner respektive sko EGENTLIGEN tillhörde…

Som tur var hade jag mina Crocs stående här också, så det fick bli Innesko med mindre flärd idag, istället.

Det är samma sak varje morgon.
När jag parkerat i en av carportarna här på jobbet så behöver jag i princip bara kliva ur bilen så är det dags för dagens utskällning.

Men det är nästan som ett välkomnande numer.
Eller, ja, det är väl så jag har valt att se det i alla fall.
I början tog jag det rätt personligt, men har insett med tiden att jag på intet sätt är unik. De flesta får sig en skopa vid åttasnåret.

Det är en kolllegas supersöta hundar det handlar om. Den ena ligger lojt och kikar i bakrutan på mattes bil och tittar emellanåt lite trött på sin polare som skäller ivrigt på alla förbipasserande.

Och ja. Det är lite som en bekräftelse på att allt är sig likt.

Spela spel med Teo är som bekant förknippat med viss balansgång. Han fullkomligt HATAR att förlora och vill därför gärna spela spelen ’på sin regel.’

Vi har spelet Hälge och till det har han uppfunnit en arsenal av egna regler då, som naturligtvis varierar från gång till gång. Vi satt nyss och spelade-hans belöning för att ha låtit mig se en ganska läskig film i fred medan han lekte i sitt rum.

(Rätt bra deal. Film en timme o fyrtio minuter mot spelet Hälge i en kvart. Det är ok)…

Och fullständigt rättvist med tanke på de regler jag fick stå ut med…

För det första måste jag förlora. Med den vetskapen ger man sig liksom in i spelet. Grundregel nummer ett. Sen kan till exempel en ruta betyda en sak för honom och en helt annan för mig. För det mesta inte så positiva saker för min del. Förstås.

Efter ett tag försökte jag hävda min rätt ändå och frågade varför HAN fick en tagg till sin älg på den rutan och inte jag. ’Det är ju orättvist’, försökte jag.
’Mamma. HAR du varit i Franskaengelska-landet nån gång ELLERRR’?!
’Nä’.
’Nä. Just det -men det har JAG förstår du, och där GÖR man så här’.

Och sen var det liksom slutdiskuterat.

You don´t argue with the frenshenglish…

Det kan vara så att vi klarar oss. För Wilma är riktigt frisk nu och övriga familjen mår bra. Mitt illamående igår var nog mest psykiskt eller så berodde det på hunger. Whitepeppa blir man ju inte mätt på direkt.

Nåväl. Nya sängen på plats! Och ja den är nog väldigt skön med tanke på att jag sov som stenad till tjugo över tio i morse!
Irriterande nog var det nåt meck med fästet för benen på den ena resårunderdelen… De hade helt enkelt missat att montera fyra stycken metallhörn där benen skulle fästas.

Man blir mer än irriterad faktiskt… Himla klantmonterare! Särskilt som det inte är en säng från ÖB direkt. Så nu är Matte på sängaffären för att höra varför det är på detta viset.

Nu ska jag gå ut i förrådet och sortera barnklädespåsar. Har kommit underfund med att jag nog ska starta en barnklädesbutik. Alla storlekar från noll och uppåt finnes. I mängder.

Rev ut en anons om loppis i morse också. Kanske att jag får tummen ur under våren… För när dörren till förrådet knappt går att öppna och man ännu mindre kan kliva in för att det är saker precis överallt, då är det kanske dags att göra sig av med en del. Kanske det mesta.

Sitter just nu och försöker bestämma mig ifall jag bör äta något överhuvudtaget idag. Eller helt enkelt låta bli. Jag har tryckt i mig sisådär tolv hela vitpepparkorn och ett glas vatten samt en klunk Pepsi. Det är möjligt att det får bli dagens rätt. Jag har legat i Wilmas säng hela natten och -det må vara psykiskt- men nu mår jag faktiskt rätt illa också.

Men vitpepparkorn har räddat mig från magsjuka förr. Det är en sån där huskur som jag är uppvuxen med. Och den brukar vara himla effektiv. Ungefär som whisky, som jag också tar som medicin. Fast mot hosta.

Emellanåt försöker jag tänka väldigt kalla tankar-precis som A brukar göra när hon mår illa. Man ska liksom förflytta hjärnan till is, snö och iglos. Jag vet inte om det funkar.

Wilma mår någorlunda faktiskt. Har sovit hela natten, så förhoppningsvis var det bara den där superspyan som behövdes. Nu oroar hon sig mest över var i huset hon ska få titta på Lets dance ikväll eftersom hon för tillfället är placerad i karantän i sitt rum…